Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
I ali sin måleriska åskådlighet är
naturbilden i Mörnes nya dikter ett själsligt faktum.
Också den vittnar genom sina skiftande
scenerier och sin rörlighet — som redan
antydes i bokens titel »Atlantisk bränning» —
om det nya utåtriktade skedet i Arvid Mörnes
diktning. Landskapslyrikern Mörne är en
vandringsman, en farande sven. Han ger oss
en bild från alpvägar i Schweiz i »Vårnatt
på Via mala». Han besjunger tyska skogar,
genom vilka posthornet klingar med en ton
av tjusande, gammal romantik och en doft
av en Tiecks »Waldeinsamkeit» (»I Sankt
Blasiens skogar»). Han skildrar den underbara
friden uppe hos herden i Pyrenéerna, vars
hemland är Cerdagne — inte Frankrike eller
Spanien. Men främst dröjer han ändå vid
lyriska upplevelser av det nyländska
skärgårdslandskapet — Mörnes eget Cerdagne!
Det land Mörne annekterade som blodung
debutant har han varit trogen och krönt med
sång efter sång. Även i »Atlantisk bränning»
finns det en mängd för Mörne typiska
hembygdsdikter. Det är en serie »årets visor»
(kunde vi kalla dem). Där är
midsommarnattens längtansfyllda, vita melankoli; julis
mörknande skymningar, i vilka den första stjärnan
tändes och en grön lysmask tindrar i gräset;
en månskensnatt i augusti, där en livdömd
gammal skötbåt glider in i hamnen; rykande
höststormar eller regniga höstnätter med en
blek fatalistisk stämning av undergivenhet för
allt vad ödet än må bringa. Och sist faller
novembersnön: täcker allt, utplånar allt
lidande som varit. Ju mer Mörnes lyriska
kalendarium närmar sig vintern och årsskiftet,
desto tydligare framträder den symboliska
syftning, som ligger gömd i naturbilden.
Frisen av naturbilder blir — för att använda
Karlfeldts uttryck ■—■ ett »speculum vitæ
humanæ». Cykeln klingar också ut med en
grandios stegring i den sista dikten »Avsked».
Utan förmedling av blomsterspråk och
fågeltungor talar diktaren om döden i dikt, som
har .den mörka granitreliefens konturer:
En klocka ringer. Våra stackars ord,
vad båta de, när man skall gå ombord?
En klocka ringer. Lägg din hand i min!
I nästa stund en landgång skall dras in.
En klocka ringer. Tiden flyr i sträck.
Var blev du? Hör! Jag är alltren på däck.
O att vi en gång talat: själ till själ!
Så mörkt! Det glider, glider ut–-Farväl!
»Atlantisk bränning» är mindre helgjuten
och jämn än »Under vintergatan» och
»Hjärtat och svärdet». I varje fall hör diktboken
till de allra intressantaste i Mörnes senaste
produktion. Den gömmer på ansatser i många
olika riktningar: dikterna skiftar med en
kalejdoskopisk färgrikedom ifråga om de känslor de
uttrycker och de bilder de rör sig med. Här
befinner sig Mörne i sanning vid en
vägkorsning och läsaren väntar med spänning vilken
väg diktaren definitivt kommer att välja.
Finns det något större beröm man kan ge en
berömd 6o-årig lyriker än att kalla honom
»lovande»? Mörnes framtid ger allt ännu
löften om nya vårar.
Joel Rundts senaste diktsamlingar har ofta
saknat språklig ryggrad: stilens friskhet och
spänstighet. Ord- och bildvalet i dem har haft
en banal anstrykning. Skaldens nya
diktsamling »I människor» är däremot mera visuell och
konkret. Rundt är en målare i ord och han
har sålunda i den nya boken hållit sig till
den domän, som är hans egen: den objektiva,
deskriptiva landskapslyriken. I den nya
diktboken målar Rundt landskap från olika delar
av världen. Man fäster sig särskilt vid några
resebilder, i vilka alperna och fjällen höjer
sina tindrande kammar mot skyn. Men för
det mesta ger diktaren stämningar från sin
hembygd, Österbotten. Den österbottniska
slätten, sedd i olika belysningar, tröttnar han
aldrig på att återge. Bilden av slättlandskapet
återges med fasta konturer som på en tavla.
Sakligheten i Rundts diktning är en yttre
motsvarighet till den ärlighet och äkthet som
präglar honom överhuvudtaget. Rundt når
kanske allra högst när han använder en enkel
jambisk versform, som har något av ett fast
smide över sig. Varje ord är tungt och lödigt:
Strandspira röd och silvergråa torn,
I skimren ut mot havets blåa värld,
när stormen blåser i sitt vilda horn,
kring ändlöst öde vidder stadd på färd.
Jag vet ej något skönare än att
som ni vid viddens sång och dagens brus
från rosig morgonstund till blekblå natt
få möta havets vind och rymdens ljus.
Du fackla röd, mot strandens gråa bård
och havets vidd din eld står klar och ren,
en klang i sommardagens färgackord,
i ljuset sprungen ut ur grus och sten.
De tunga bergen lyfta högt sitt krön,
grå, hårda, gjutna i en fjärran tid.
I deras närhet blommar frisk och grön
en blomstervärld i sommardagens frid.
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
