Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
ten sökte genom sin ordmålning frammana en
fristående fantasivärld för läsaren. Den gav
tanken i sin nakenhet och nöjde sig med att
ge stilen liv genom retoriska figurer. Och
härvid spelade ju de mytologiska gestalterna den
främsta rollen som dekorativa element. Ju
mera modernismens bilder utformas och ges
klarare konturer, desto starkare blir det
klassiska draget över dikten. Dikten blir ett stycke
skön retorik, där den abstrakta tanken då och
då blommar upp i en stilistisk figur — i
synnerhet om man som Rabbe Enckell medvetet
hämtar motiv ur den klassiska mytologins
outtömliga skattkammare. — Härmed skall
självfallet inte förnekas de starkt romantiska
drag som vilar över Rabbe Enckells strofer:
den mjuka musikaliteten, den hänsynslösa
subjektivismen, de dunkla antydningar den
rör sig med.
Den enckellska diktens dunkelhet! Det är
en egenskap i Rabbe Enckells dikt, som man
inte alltid har så lätt att försona sig med.
Det är väl tämligen självklart att en dikts
förmåga att suggerera blir lidande om den för
läsaren framstår som en sorts charad eller
rebus, vars nyckel han först efter en stunds
grubbel får tag i — om han alis hittar den.
Och man påminnes om en känd teori om det
komiskas väsen, när en dikt på en halv sida
åtföljes av förklarande noter, som upptar en
och en halv sida. Enckells dikter är stundom
fruktansvärt lärda; om en nutida läsare
verkligen skulle vilja riktigt fatta de mytologiska
anspelningarna, vore han tvungen att läsa
de korta dikterna med bistånd av Nordisk
Familjebok!
Med sin romantiskt subjektiva känsla och
sin klassiska bildvärld är Rabbe Enckell
någonting av en modern Hölderlin. Han är en
genius i den finlandssvenska dikten:
oåtkomlig, fylld av kontraster, en idylliker med en
ton av tragedins skärpa i sin
»flöjtbiåsar-lycka» — som en av hans första
diktsamlingar hette. Enckells diktning är mitt i ali
sin lyrism en hyperintellektuell dikt, som
kräver ansträngning och kongenialitet hos den
läsare, som vill tillägna sig densamma.
Diktaren vänder sig till de få utvalda, hans poesi
är ingen känslans värmestuga för mannen
från gatan —■ vilket ju ur negativ synpunkt
kan kallas för brist på mänsklighet.
Känsloregistret och bildvärlden i »Valvet» är dock
rikare och djupare än förut. Den nya
diktsamlingen kan rubriceras som den allra bästa
Enckell hittills utgivit.
Samtidigt har Rabbe Enckell publicerat en
liten novellsamling »Herrar till natt och dag».
Den har jag åtminstone för min del svårt att
uppskatta. Den lilla titelnovellen är något av
en svensk motsvarighet till Paul Valérys
»Monsieur Teste» och ger liksom den berömda
förebilden en karakteristik av en diktarfilosof,
som lever ett liv av ren tanke i idéernas
em-pyré. Den intresserar, men högst når nog
Enckell som novellist i »Evi Refug», en analys
av ett äktenskap. Här skildrar Enckell en
människa och fångar någonting av en
verklig livstragedi. Kring äktenskapets problem
rör sig också den filosofiska novellen »Ansgar
Vitrovius». I den föres vi dock så högt upp i
spekulationens rymder att läsaren får en
släng av alpsjuka och knappast kan draga
andan. Så här heter det på ett ställe:
Och det är äktenskapets oerhörda betydelse att
vi i och genom det råkar in i en allvarlig konflikt mellan
vad vi är och vad vi anser oss vara, mellan vad vi begär,
kräver och kan ge. Ur denna konflikt utgår vi antingen
som segrare eller besegrade. Som segrare ifall vi lyckas
assimilera äktenskapet med vårt inre icke som lag
och bud, men som liv, om vi lyckas bringa det innanför
vår personlighets enhetsljus, så att vår vilja, våra
önskningar och våra begär alltid utgår som resultat av en
invecklad förlikningsprocess mellan vårt ursprungliga,
entydiga jag och ett mångsidigare, dubbeltydigt,
metafysiskt och etiskt inordnat jag. Denna förlikningsprocess
är inte den släta summan eller resten av en subtraktion
eller addition, en kompromiss, utan resultatet av ett
organiskt inlänkat skeende. Äktenskapet är en
manifestation av personlighetens tillkämpade och vuxna
frihet.
Rabbe Enckell är en av den finlandssvenska
litteraturens allra främsta stilister: det
förvånar en därför i dubbel måtto att hos honom
möta dylika vändningar, som i
kvasifiloso-fisk torka och klumpighet tar loven av det
mesta som producerats på svenska. I
rättvisans namn bör dock påpekas att det anförda
stilprovet inte är typiskt för formen i
novellsamlingen i dess helhet; den håller sig nog
på ett mycket högre plan. Den lakoniska
renheten i Enckells prosastil verkar ofta på
läsaren som en bägare friskt källvatten. Rabbe
Enckells nya noveller har nog en utsökt form,
men innehållet i dem förefaller läsaren väl
tunt.
Av Gunnar Björlings kaotiska
produktion har utgetts ett urval dikter och aforismer.
Utgivaren, Rabbe Enckell, har därmed gjort
den svårtillgänglige diktaren en stor tjänst.
Också den som tidigare inte kunnat finna sig
i Björlings härjningståg mot språket och lo-
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
