Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Stockholm sommaren 1845. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H. Törnblom
pliktskyldig vördnad kryddad recension —
som i vissa stycken dock tedde sig något
underlig, t. ex. när kritikern tydligen fullt
allvarlig framhåller »En dagakarls visa»
(den åttonde sången i häftet) som »en härlig
melodi, som genom sin tunga rytm och
allvarliga ackompanjemang sant uttrycker
det ofta tryckande i en dagakarls liv. Herr
Lindblad har i denna sång såväl som i
många andra av hans föregående visat sig
äga ett hjärta för folket och dess lidanden.»
Recensenten konstaterade också —• men
mest som i förbigående — att Lindblad var
originell, och att hans största förtjänst låg
däri, att han med största lätthet och
otvungenhet förstått »lämpa sina nya originella
och romantiska fantasibilder efter den gamla
och klassiska konstens stränga reglor.» En
sådan recension var man i Stockholm van
vid, då det gällde Lindblad, som var
ansedd och erkänd och som utgjorde en
av den svenska tonkonstens dåvarande
spetsar (enligt musikhistoriska begrepp
utgör han alltjämt en spets i vår relativt
fattiga musikodling), och icke kunde man
ana, att de här sist citerade orden kunde
vara en gravhög, under vilken en så arg
hund vilade. Och att Dagligt Allehanda på
nyåret 1845 underströk sin välvilja och
respekt för tonsättaren genom att införa en
översättning ur »ett Engelskt blad», i
vilken Lindblad hyllades som en liten
tonkonstens Messias, i det att »de vilda och
gamla toner», som uppenbarade sig i hans
folkvisebearbetningar och hans romanser i
övrigt, voro »något verkligt nytt i musiken»
— det var också i sin ordning. Denna
ordning stördes ingalunda av det lilla
morrande, som Posttidningen lät höra med
anledning av den engelska artikeln:
»Dagligt Allehanda har ur ett Engelskt blad
infört ett fägnesamt yttrande om vår
kompositör herr Lindblad, vars egenhet skall
synnerligen slagit Engelsmännens
musiksinne. Bland andra av hans kompositioner
omnämnes ’Skjutspojken’, som även hos
oss trängt sig in i de finaste
sällskapskretsar. En uppmaning att framträda i
större dramatiska arbeten visar, att man i
England ännu icke känner vad herr
Lindblad i denna väg redan gjort» — vilket
sista syftade på operan »Frondörerna»,
med vilken Lindblad år 1835 som
operakompositör tämligen ohjälpligt hade förlist.
Det musikaliska Stockholm kunde trots
denna lilla avoghet från Posttidningens
sida sålunda icke tänka sig, att följande
oskyldiga ord, dem veckotidningen
Söndagsbladet den 19 januari 1845 inflickade i
en recension, kunde betraktas som en
stormsvala, varslande om orosfyllda och vådliga
musikaliska tider:
Herr Lindblad är en bland de få lyckliga
konst-idkare i fäderneslandet, vilkas bemödanden blivit
erkända av en tacksam samtid, och som en gång
— det må Gud låta inträffa så sent som möjligt!
— då han nedstiger i graven, kan utropa:
»Svenskarna äro beljugna, de veta att värdera sina
snillen, det kan jag intyga». Herr Lindblad kan
således icke klaga på bristande uppmuntran och
lycklig han! Han förtjänar det även, och till den
julklapp han nyligen fick sig tillsänd från Albions
stränder, lyckönska vi honom av själ och hjärta.
Man får hoppas, att detta icke var avsett
som någon provokation, men ett visst
hurtigt smågläfsande på Lindblad började
nu likväl att göra sig allmera förnimbart i
Stockholmspressen, låtande ungefär så här:
»Herr Lindblad har en synnerlig styrka i
uppfattandet av nordiska karaktärer och
scener, helst ur det lägre livet; dock väljer
han icke alltid de lämpligaste sidorna av
dessa ämnen till behandling, och sålunda
laborerar även denna sång» — det gällde
den elfte i 1844 års häfte, »Slåttervisa»,
vilken enligt tonsättarens till noterna fogade
kommentar skulle utgöra ett prov på, vad
en bonddräng kunde tänkas sjunga medan
han slipade sin lie — »med en viss rustik
tölpaktighet, som visserligen i verkligheten
ursäktas hos råa naturbarn, men ingalunda
passar i någon konstform, vilken
ovillkorligen utesluter allt oädelt, eller vad som
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
