Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Stockholm sommaren 1845. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Sveriges ära hängde ‡> å några visor
saknar möjligheten att förädlas.» Den
kritiska stämman var i detta citerade fall
Wilhelm Baucks, Aftonbladets väldige
kritikers. Det började tydligen blåsa och blåsa
upp till storm, men först i den hetaste av
sommarmånader, i juli, mitt i dödsäsongen,
då de arma musikkritikerna ingenting
aktuellt hade att urladda sina andars
upptornade ovädersmoln över, brast det på
allvar löst, och med brak och dån slog den
kritiska åskan ned i Lindblads nitton sånger
från den föregående julen.
»Återigen sånger av herr Lindblad,»
suckade Posttidningens kritiker den 28 juli,
ehuru han haft sju månader på sig att
smälta detta faktum, »och denna gång icke
mindre än — nitton! Om författaren ännu
vore uti ynglingaåren» — suckandet växte
till irriterat vibrato — »så skulle vi icke
fästa något väsentligt avseende däråt, att
han företrädesvis ägnar sin tid åt slika
miniatyrmålningar, men när man besinnar,
att kompositören redan är en medelålders
man, så kunna vi blott beklaga att hans
produkter, om vi undantaga några få
kla-verpjäser, under tio års tid inskränka sig
till denna genre.» Och så stegrades vibratot
till ett indignerat rytande: »Och hurudana
äro då dessa nitton sånger? Framvisa de
något nytt i melodiskt hänseende? eller
kanske några nya kombinationer i
harmoniskt hänseende? eller måhända någon
egendomlig uppställning i formellt
hänseende? Vi nödgas svara härpå nej. Det är
musik sammansatt av redan kända
elementer, full av reminiscenser, men alis icke
inspirationer av en skapande och genialisk
fantasi.»
Förmodligen torkade sig recensenten nu
i pannan, som väl dröp av svett, framkallad
av hettan inom och utom honom, ty om
icke den svenska huvudstaden nu veckan
efter fruntimmersveckan år 1845 hemsöktes
av en svår värmebölja, huru då förklara
den svåra logiska lapsus, som recensenten i
det följande gjorde sig skyldig till? Ty det
visade sig i fortsättningen, att han
åtminstone hittat »nya kombinationer i
harmoniskt hänseende», och hans häpnad och
förtrytelse växte alltefter som han bläddrade
sig fram genom Lindblads sånghäfte. I den
tredje sången, »Bland vidén i dalen djupa»,
upptäckte han två »lika fula som
regelvidriga» klanger (»Vad skola våra yngre
tonsättare säga, när de se en äldre
tonsättare framkomma med sådana lindrigast
sagt absurditeter? de måste ju tro att
reglorna för bibehållandet av harmoniens
renhet äro blott en fabel!»), i nr 5, »Föresats»,
fann han, att »här har kompositören
föresatt sig att vara så originell, att varken
artisten eller amatören begriper honom, vi
gå därför stillatigande förbi detta nummer
och börja med nr 6, »I maj 1844», men
där lurade också ett fasligt ackord på den
arme kritikern, och han tvangs »bedja herr
Lindblad vara god och upplysa till vilken
sorts ackorder denna tillbråkade
tonsammansättning hörer, ty uti hittills utkomna
teoretiska verk är det icke angivet.» När
han fått häftets tolfte nummer, »Den
övergivna», under sina ögon, kulminerade hans
avsky i en av de ståtligaste tirader svensk
musikkritik känner:
Denna sång, som visst icke äger någon
egendomlig färg, börjar och fortgår likväl uti en så
ren musikalisk stil, att man omöjligen kan ana
vad som mot slutet förestår åhöraren, nämligen
uti 8:de och 7:de takterna ifrån slutet räknade,
där det på en gång faller författaren in att göra
en modulation, vars make vi hittills aldrig varken
sett eller hört. Han gör nämligen från Ass dur
en harmonisk utvikning till H durs lilla
septim-aekord, varefter åter en harmonisk transposition
följer till kvartsextackordet på B. Det vore
verkligen intressant att erfara, var och när
författaren har sett att man går ifrån E durs ackordet,
så framt lilla septiman tillägges och grundtonen
är E, till H dur, vare sig med eller utan liten
septima. Att man uti den fria stilen stundom
tillåter sig en utvikning från E durs lilla
septim-ackord till H durs ackordet, när grundtonen är
Giss, H eller D, således endera från kvintsext-,
terskvartsext- eller sekundkvartsextackordet, det
är oss nogsamt bekant, men då grundtonen är E,
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
