Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Stockholm sommaren 1845. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Sveriges ära hängde ‡> å några visor
Nu förtröt det Aftonbladets kritiker, att
han icke på ett mera tungt vägande sätt
än som hittills skett gjort sin stämma hörd
i denna intressanta diskussion. Han
skyndade därför att författa en recension över
de märkvärdiga sångerna, och det får väl
tillskrivas hans brådska •—• recensionen
publicerades redan dagen efter Allehandas
antikritik -— att han icke förmådde tillvita
Lindblad något nämnvärt utöver det
Posttidningen redan gjort. Sitt gamla yttrande
om Slåttervisan erinrade han sig emellertid
och bättrade nu på: »Författaren har här
ett gott stycke överskridit den gränslinje,
som skiljer det groteska från det blott
bondaktiga och därigenom förfelat den
humoristiska poängen. Sången uttrycker
bonddrängens råa lustighet» (en nutida
bedömare skulle varken finna något rått eller
något lustigt i den skäligen naiva text
Lindblad svarvat ihop) »och ackompanjemanget
härmar liens slipande — däremot förstå vi
ej, varför författaren i 3:dje radens 3:dje
takt applicerat ett så skärande missljud,
så framt han ej därmed vill berätta oss,
att slåttermannen skurit sig i fingret under
slipandet.»
Troligen antog man på Allehandas
redaktion, att argumenterandet kring Lindblads
nitton sånger nu nått sitt slut, eftersom
tidningen den 25 augusti drog ett slags
kontenta av striden, vilken kontenta
givetvis färgades av Allehandas speciella syn
på saken. Man konstaterade ånyo, att en
berömd och framgångsrik man även om
han befinnes vara försynt och tillbakadragen
får en svit avundsmän »bland hopen av
inbilska medelmåttor» och »som man vet
finnes intet förargligare eller svårare att
hålla ifrån sig än just dessa myggor. Man
slår ihjäl ett helt dussin i sänder, men vips
är man ånyo besvärad av ett eller par
dussin av samma släkte.» Och så kunde
tidningen spela ut det trumfkortet att »en
så obskyr herre» som Bauck i Aftonbladet
om en och samma Lindbladssång vid tvenne
olika tillfällen fällt ytterst divergerande
omdömen — visserligen var det icke fråga
om någon av sångerna i det häfte, som var
föremål för debatten, men sådana
småsaker väckte ju inga bekymmer, då man i
alla fall redan (som brukligt är i
diskussioner) avvikit från det egentliga ämnet och
övergått till personliga invektiver — och
vad skulle man nu tänka och tro om en
recensent som Bauck?
Allehanda bedrog sig. Ordsvallet kring
Lindblad hade ingalunda sinat, och redan
dagen efter den sistnämnda artikeln kom
en ny kritisk störtsjö ännu våldsammare
än de föregående och slog genom tidningen
Den Konstitutionelles spalter in över
tonsättaren till de olycksaliga nitton sångerna,
för vilkas utgivande den anonyme
insändaren ansåg den enda ursäktande
förklaringen vara, »att deras författare, under det
han nedskrev och utgav dem, skulle hava
lidit av något fysiskt eller psykiskt ont, som
dels satt honom ur stånd att skriva bättre,
och dels att bedöma vad han skrivit. Det
är en förvirring, som genomgår det hela,
vilken gör ett nästan smärtsamt intryck
och medlidandet vore den enda känsla,
varav man vid genomgåendet av sångerna
intogs, såvida icke ett stort anspråk att få
dem ansedda såsom konstskatter blivit
fästat vid dem.» Bit för bit rycktes i
artikelns fortsättning ali kompositörsheder och
tonsättarära av den arme Lindblad, och
det lilla som efter denna renrakning
eventuellt kunde återstå, pulvriserades och
blåstes bort med att »mellan de
musikaliska tankarna finnes i allmänhet ingen
enhet, om någon originalitet i melodierna
finnes, så är den sökt, harmonibyggnaden
står i varje ögonblick färdig att ramla, och
det sköna finner ingenstädes ett ostört
uttryck. Det är icke på sådant sätt man
dokumenterar sig för att vara konstnär i
ordets högre bemärkelse, icke på sådant
sätt man förvärvar oförvissneliga lagrar.»
Varpå insändaren-författaren — det var
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
