Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Stockholm sommaren 1845. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H. Törnblom
inse vi i sanning ingen möjlighet att komma till
H dur med grundtonen H i basen.
Och efter att ha avlossat denna ytterst
harmonilärda salva till den mot alla
musikaliska lagar upproriske Lindblads
undergång och till den Posttidningsläsande
allmänhetens fostran och underdåniga
beundran vände kritikern sig med djupaste
smärta och avsmak bort från det förfärliga
sånghäftet, och han vittnade, att det gjorde
honom »i sanning ont att nödgas påpeka
sådana regelvidriga kombinationer och
harmoniska fel, vilka av varje kompositör,
även om han ej upphunnit någon högre
lärdom, böra kunna undvikas. —
Förläggaren har troligen känt kvaliteten av
sångerna i detta häfte, emedan han tryckt dem
på ett löst papper, snarlikt läskpapper.»
Den arga hunden, som låg begraven i
Allehandas välmenta ord var svårligen
uppstånden, och detta var en kritikens tonart,
som man icke på tio år, alltsedan
»Fron-dörernas» dagar, hade hört, då det spelades
upp för Lindblad, och man behövde också
14 dagar att hämta sig från chocken, men
sedan kom en av indignation darrande
insändare •—• också i Posttidningen —•
påpekande det otillbörliga i att på detta sätt
anfalla en konstnär som Lindblad, men —
tillades tryggt — denne kunde dock icke
»lida av en sådan granskning, han tillhörer
jämte sina verk Sveriges ära!» Det var
alltså höga och farliga ting recensenten
kommit nära, dock förfärades han icke,
utan, samtidigt som han med en sublim
gest förklarade, att han stödde sig på
»tvenne stora konstdomares vitsord, den
ene en forntidens (Horatius), som sade: jag
förargas, när Homerus slumrar; den andre
en den nya tidens (Lessing), som sade:
mot en nybegynnare bör man vara skonsam,
mot en stor konstnär obeveklig», föreslog han,
att såväl sångerna som hans recension
granskades av någon opartisk musikalisk
auktoritet, t. ex. tonsättaren Louis Spohr
i Kassel, kompositören och teoretikern
Friedrich Schneider i Dessau eller den
ansedde kompositionsläraren Simon Sechter
i Wien, förmodligen i den förvissningen,
att något dylikt vädjande till högre ort
icke skulle äga rum.
Dagligt Allehandas recensent, som ju
redan då sångerna kommo ut, uttryckt sitt
välbehag över detta tillskott till svensk
musik, fann sig nu föranlåten (den 21
augusti) att formulera en kritik av
Posttidningens kritik, motiverande detta med,
att »varje älskare av oväld inom konstens
område måste känna sig uppfordrad att
högt uttala sitt ogillande av så beskaffade
företeelser, vilka sedan de tider, då kung
Midas» (det var han med åsneöronen)
»dömde över musik, troligen icke i sitt slag
varit överträffade.» Under upphävande av
musikteoretiskt lärda hånskratt sade så
Allehandas recensent ja till alla de
harmoniska nyheter Posttidningsrecensenten
sagt nej till (»de stödja sig på ett harmoniskt
system, vars gränser äro mera vidsträckta
än recensentens fattningsförmåga»),
blottade hans hopplösa osmidighet och
okunnighet i musikaliska ting samt önskade till
slut »i förbigående» nämna, »att musiken
är en konst, som talar till människans
själ fullt ut så mycket som till hennes öron,
och herr Lindblads kompositioner äga den
förstnämnda förmågan i en mer än vanligt
hög grad, då de fattas och njutas av en
musikaliskt väldanad själ. Recensenten»
(i Posttidningen!) »däremot tyckes endast
skiftevis spärra upp och sloka ned öronen,
vilka med avseende på recensentens ovan
antydda frändskap till kung Midas icke äro
så alldeles ofelbara. Med anledning härav
kan det rådet icke anses alldeles överflödigt,
att recensenten hädanefter må vara
försiktig, ty annars kunde, såsom myten
berättar, lätteligen hända, att den för
vinden sviktande rörvassen på hittills
ohörda modulationer framviskade välkända
ord, varigenom recensentens hemlighet skulle
bland allmänheten skoningslöst utspridas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
