Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Den stora vedermödan» i Skaftafells Syssla. Glimtar från 1700-talets Island. Av Anna Z. Osterman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
)>D en stora vedermödan» i S k a f t a † ell s Syssla
Hekla.
I förgrunden lavafält.
det fruktansvärda vulkanutbrott, som han
skildrat för eftervärlden i ovannämnda
skrifter.
Ett mörkt bårtäcke av lava, som flutit
»ur hundra kratrar», utbreder sig nu i
denna del av Skaftafells syssla, där ännu
1783 marken klädde sig i vänligt vårgrön
skrud. Men olyckan var nära. Därom
berättar Séra Jön i sin »levnadssaga»:
»Så börjas först Herrans tuktan och nya
bedrövelser, som kommo över mig och andra,
ehuru med större tålmodighet och
skonsamhet än vi hade förtjänat, som efter
följer.
1783, den 8 Junii, på pingstsöndagen,
sköt eld upp ur betesfjällen, vilken
ödelade land, människor och djur med sina
verkningar när och fjärran, varom jag ej
vidare skall skriva, därsom både jag och
andra hava därom skrivit a parte. Så
hastig skada och fördärv kom då över
de djur, som Gud hade förlänat mig, att
lördagen innan pesten bröt in, blevo från
kvigor och tackor hem burna 8
fjärdings-byttor mjölk, men nästa lördagen därefter
13 stop. Och i samma mån förgingos kött
och liv. Tackor och lamm föröddes strax,
men mina kor och hästar lät jag föra ut
till Leiövellir, och folk till att skaffa hö
där åt dem, ehuru det tjänade till föga, ty
alla råd, uträttningar och handlingar,
som människor togo sig före, blevo till
rådlöshet, fördärv, bekymmer och kostnad,
och det mesta till alldeles intet.»
Många voro de som i sin nöd sökte
prästens bistånd. I självbiografien heter det
sålunda: »Här var folk på flykt till och från.
Där den ene ej tordes känna sig säker för
eldfloden, dit flydde den andre, och så
vidare hitåt och ditåt, ända väster om
Gull-bringu syssla. Måste jag vakande och
sovande fortfara att hjälpa dem med ömse,
giva dem attest, gömma deras ägodelar
etc., men allra helst intala dem tro och
förtröstan, och då de andra prästerna flydde,
bådo många mig i Guds namn att ej skiljas
från dem, ty de hade den tron, att om jag
stannade kvar bedjande Gud för dem, så
skulle elden här icke skada någon gård, ej
heller någon människa; och det skedde så.»
I sin skrift »a parte» skildrar författaren
utförligare katastrofen, i synnerhet dess
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
