Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Den stora vedermödan» i Skaftafells Syssla. Glimtar från 1700-talets Island. Av Anna Z. Osterman - Sommarbön. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Z. Österman
hela tiden avstå från och låna ut min enda
häst till att bära liken till kyrkan, ty det
gavs intet åkdon. Då måste man samla
ihop liken till söndagarna och begrava
dem, 8 och 10, stundom flera, på en gång.»
— När det led mot sommaren, började
folket, de som ännu kunde stå på sina ben,
att draga sig västerut och ned mot kusten
för att hålla sig vid liv och skaffa sig det
nödvändigaste av husdjur, så prästen
hade ej mer någon menighet att hålla guds-
tjänst för »på grund av folkbrist och
sjukdomar».
På Island lever ännu minnet av
jordelden i Skaftårgljüfur år 1783 och de
efterföljande hunger- och sjukdomsåren. Den
tiden har fått ett särskilt ord i språket,
»mööuharöindin», det är uttytt »den stora
vedermödan», men det ordet innebär för
Islands prövade folk icke en apokalyptisk
framtidssyn utan en det förgångnas hårda
verklighet.
SOMMARBÖN
Av SIMON P. G. BENGTSSON
Det duggar sakta, och natten
fuktar en sommarjord.
— Droppande vatten
svalka
mina förbrännande ord!
Skölj mig,
rinn mig
och hölj mig
djupt med din milda ström,
hinn mig,
förfölj mig,
dölj mig,
jag som är sjuk
av dröm,
i jord som är mjuk
och öm!
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
