Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ett spelår på Göteborgs Stadsteater 1937—38. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett s p ei år på Göteborgs Stadsteater
Folktribunerna—Harry Ahlin och Benkt-Åke Benktsson. Menenius Agrippa—Albin Lindahl. Cominius—John Ekman.
Scenbild ur Coriolanus.
Kvinnor, som gavs 50 kvällar och tända röda
lyktor under nio. Coriolanus höll sig på scenen
endast 10 aftnar men hade fullsatt salong
under ej mindre än-fyra. St. Peters finger av
irländaren St. John Ervine nådde ej högre
siffra än en 11 och fyllde salongen blott en
gång. Madame Bovary i Gaston Batys
dramatisering kämpade åtta kvällar med vårljuset
och kunde ej samla ett enda fullt hus.
Stadsteatern har under året flitigt använt
sin lilla seen, Studion, och har på denna
uppfört Helge Krohgs Uppbrott, Vilhelm
Mobergs Våld och Strindbergs Dödsdansen.
Det första av dessa studioprogram spelades
12 gånger, Våld gick 29 gånger på lilla scenen
med fem utsålda hus och spelades 8 gånger
på stora scenen, tre av gångerna för helt
fylld salong. Av Dödsdansens 21 föreställningar
i Studion voro 7 utsålda och av de tre på
stora scenen var en utsåld.
Om man ur dessa siffror vill söka utvinna
en bild av göteborgspublikens inställning till
teatern ser man till att börja med tydligt
och klart att den i första rummet tilltalas
av det som är »roligt»: den såg hellre Gösta
Ekman i Casini de Paris än i Fedja, den
föredrog Eva gör sin barnplikt framför Raynals
Människor, Höfeber framför Noak och
Kvinnor framför Madame Bovary. Skall man
egentligen undra över det? Folk som arbetar
och har nog av sina vardagsbekymmer har
ej lust att sitta och se på tunga och
allvarsamma ting som i alla fall icke ha de
dimensioner att de uppfylla de Aristoteliska kraven
på förmåga att väcka fruktan och
medlidande. Och så är det nu det att de lätta
styckena, med den ensemble teatern förfogar
över, gärna bli mera odelat tillfredsställande
spelade än de krävande allvarliga skådespelen
där gärna någon kanske icke oviktig roll
blir svagare besatt än som är önskvärt och
där det ställes strängare krav på regien än i
bagatellerna. Kritiken är välvilligare stämd
när det gäller underhållningsstycken där
kritikern utan att besväras av någon mera
tyngande ansvarsfylldhet skrattar åt ett
roligt tidsfördriv och låter ögat förnöjas av
intagande subretter och ingenuer än när den
å dragande kall skall döma över konst med
stort K. Publiken, som ser efter i sin tid-
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
