Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera krönika
sjunger vokaliser på det för operan gjorda
texttillägget: »Ah! Primavera! Ah!»
Fortsatt musikalisk analys skulle ej lona
sig. Några tragiskt erotiska mollmotiv kunde
påvisas som påtagliga puccinismer. Annat
erinrar om efterwagnersk musik i allmänhet.
En organiskt enhetlig och särpräglad melodik
är vad partituret saknar. »Francesca da
Riminis» kompositör kan i mycket kallas en
italiensk Eugène d’Albert, lika mån om den
teatraliska effekten och lika eklektisk.
Agera teater fingo emellertid Operans
artister i denna till primitiva lidelser vädjande
pjäs, och de gjorde det med en ovanlig
abandon, till vars frigörande textöversättarens och
regissörens, Ragnar Hyltén-Cavallius,
personinstruktion tydligen verksamt bidragit. I
den för Eleonora Duse, »Eleonora med de
sköna händerna», skrivna titelrollen hade
Inez Köhler sin hittills väl mest avgjorda
framgång i den seriösa genren, tack vare sin
sydländskt dekorativa apparition och sitt
plastiskt skönformade spel, med glöd även i
sången, som dock fortfarande har att kämpa
med klangliga hämningar. Einar Beyron som
Paolo uppbar utan svårighet epitetet »den
sköne» och gjorde ibland även sångligt, såsom
i den lilla frasen om violerna, skäl för
detsamma. Sigurd Björling, som redan i början
av höstsäsongen visat klo som Mefistofeles i
Faust, dementerade den i programmets
textredogörelse givna karakteristiken av
Giovanni som enbart »rå, vild krigare». Tvärtom
fick man klart för sig att Francescas make
var, såsom Edvard Lidforss uttrycker sig i
kommentaren till sin översättning av
Com-median, »en berömlig man för övrigt» och att
han, som både textförfattare och kompositör
låtit förstå, var en mot sin maka i det längsta
ridderlig man. Åt motsatserna i hans väsen
gav Björling en dramatiskt och vokalt
markant framställning. Som Malatestino
överraskade Set Svanholm genom spelets furia
och en oräddhet i personteckningen som
fysionomist underströk det kriminalpatologiska
hos typen; sång i egentlig mening blev det i
detta parti knappast fråga om. När
föreställningen såsom sådan kan kallas god, måste
också Nils Grevillius insats som dirigent
ihågkommas. Den dekorativa iscensättningen, i
förrenässansstil, anslöt sig nära till de i det
utgivna dramat lämnade, mycket detaljerade
anvisningarna.
Efter den i slutet av oktober givna
premiären försvann »Francesca da Rimini» snart
395
Fot. Hugo Edlund.
Inez Köhler som Francesca da
Rimini.
från spellistan, delande det öde som är de
flesta nya operor beskärt och som i detta fall,
på grund av musikens bristande originalitet,
ej djupare kunde beklagas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
