Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
anvisning meddelar, »gör detsamma» med sin
på divankuddar nedsjunkande svägerska.
Malatestino blir den som i fjärde aktens
melodramatiskt rafflande första tablå för
Giovanni röjer Francescas otrohet. Det sker
som hämnd för att hon flytt undan för
vettvillingens skrämmande försök till närmanden.
Den vilda scenen mellan de båda kryddas av
jämmerskrin från en någonstädes i borgen
förvarad, för åskådarna obekant och därför
under tortyren dem totalt likgiltig person.
»Lämplig reskost», yttrar Malatestino när han
kommer tillbaka med en säck, innehållande
det av honom egenhändigt avhuggna huvudet
av den nyss förut tjutande fången.
»Just nu rida de (Giovanni och Malatestino)
utmed kusten i stjärnljus med huvudet i
säcken», sjunger poetiskt i sista scenbilden i
Francescas sovgemak en av hennes tärnor om
det blodiga rekvisitaföremålets fortsatta öden.
Under makens frånvaro tar Francesca emot
sin älskare. Deras numera ej av högläsning
upptagna samvaro får en bråd avslutning då
Giovanni störtar in och dödar dem båda, som
sjunka ned tillsammans över Paolos utbredda
mantel, så sammanslingrade färdiga att i
evighet, som det heter i Inferno, »sväva fram
så lätt för vinden».
Lika blödig som den annars bistre
floren-tinaren, som efter Francescas berättelse säger
sig ha sjunkit »i vanmakt, som om dö jag
skulle», har ej d’Annunzio känt sig. I en
efterskrift åkallar han sitt drama som poema di
sangue e di lussuria. Han har velat måla
tavlor av grymhet och vällust. Han frossar i ali
brutalitet som kunnat avvinnas en till
krigiskt trecento förlagd handling. Nå, sadistiska
inslag känner man också från andra —
operor.
Operalibretto, låt vara en genom praktfull
versretorik överkvalificerad sådan — det är,
varom referatet velat ge en föreställning, just
vad dramat i sig självt har tycke av. »Prosan»,
skrev en mer kompetent bedömare av italiensk
diktion, Oscar Levertin, efter Rompremiären
på ett annat d’Annunziodrama, »Den döda
staden», »lät ibland som en äkta italiensk ka
va-tina, och jag misstänker att åtminstone en
del av publiken gärna önskat den beledsagad
av musik, som man kunnat gnola med.»
»Francesca da Rimini» har i likhet med flera
andra av d’Annunzios pjäser fått sin musik,
men frågan är om denna mer än
undantagsvis väcker lust att »gnola med». Zandonai,
som svensk publik efter »Kavaljererna på
Ekeby» knappast känt hetare åstundan att
fördjupa bekantskapen med, visar även i det
nu givna, tidigare verket samma tekniska
habilitet som i Gösta Berlingsoperan. Han
skriver sångbart för rösterna, som
alltemellanåt klinga ut med italienskt appassionato.
Orkesterapparaten behärskas virtuost, evad
det gäller att i smultna klanger återge en skir
vårstämning som i början av första akten
eller stridstumultet i den andra fordrar
uppbåd av det tunga artilleriet. Som den
teatermusiker han är, ger han sitt mest helgjutna
och med texten mest kongruenta i fjärde
aktens första skräcktablå. Men det musikaliska
inskränker sig här också till orkestralt buller,
ostinata motiv, korta och häftiga som
interjektioner, hotfulla, med sångstämman
unisona gångar i basinstrumenten med mera
sådant som tillhör den veristiska tekniken.
Av sådant som kunde komma en att lystra
till och säga att här känns Zandonai igen
höres föga även i denna hans opera. I mitten
av första akten, när Francescas tärnor och
sedan hon själv besjunga sin kärlekssmärta
(»io provo che cosa è troppo amore») fängslar
ett monotont malande, tonalt arkaiserande
motiv; det återkommer med mer intensiva
dissonanser som inledande »allegretto triste»
i sista tablån. Omisskänligt
Massenet-parfy-merat är det smäktande, i sin melodiföring
liksom armutsträckande D-durlargo som
in-toneras av violoncellerna när de båda
huvudpersonerna, själva tigande, se varandra för
första gången. Detta kärlekstema blir operans
enda mer framträdande ledmotiv, med
särskilt eftertryck återkommande i duetten på
tornavsatsen, senare i det ögonblick
Francesca vid läsningen av den fatala boken
kommer till Ginevras kyss och, som »ritenuto
solenne», strax innan Giovanni överraskar de
älskande. Massenet-doft är det också över den
insmickrande fras (»Ni stod där smyckad med
violer») som Paolo sjunger i förförelseakten.
Litet sötaktigt välklingande, men likväl en
melodisk oas, är tärnornas vårsång i första
akten, ett i den annars symfoniskt
fortlöpande musiken fristående »nummer», som i likhet
med tärnstrofer på några andra ställen osökt
blivit underlag för ensemblesång; »il coro delle
donne» har d’Annunzio själv kallat sådana
partier. Idén till manskör i andra aktens
stridsscener har också han givit genom att
låta krigarna tala kollektivt. Endast på ett
ställe, för att förstärka tredje aktens slut,
medverkar blandad kör, som bakom scenen
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
