Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0‡>erakrönika
för att skingra sådan dimbildning kring de
sanna förhållandena. Saint-Saëns partitur
känner inte till någon tablåindelning alis av
första akten, utan denna består av fyra
scener, som utgöra ett i samma dekoration
utspelat sammanhängande helt. Med rätta
påtalades 1921 i denna tidskrift att »den gamla
treaktsoperan delades upp på ett otal tablåer,
partituret stuvades om och en del moment
strökos». När överensstämmelse med
original-partituret återinfördes, tillgodosågs då inte
den för en operas tillkomst inte alldeles
be-tydelselöse tonsättarens »ideella rätt»? Vad
som i den nuvarande regin lämnats kvar av
de Grünewaldska insatserna ger koloristiskt
verkningsfulla komplement till den sjungna
och musicerade handlingen, alldeles särskilt
vid sluttablåns orgiastiska filistéer-balett. Det
har anmärkts att kostymlån från andra operor
framkallade ett karnevalsaktigt blandat
intryck, men ett sådant erhölls ju i ännu högre
grad vid den ursprungliga uppsättningen, som
ofta tycktes vilja driva med en av det
dåtida sista skriket imponerad publik. Även
om den dekorativa iscensättningen kan behöva
ytterligare retuschering, äro de sjungande
personerna ej längre accessoarer och musiken
en bisak, såsom när denna opera mot sin
natur blev förvandlad till sensationellt
utstyrselstycke.
Fot. Kaudern.
Valkyrian. Set Svanholm som
Siegmund.
Svensk opera har varit sparsamt företrädd.
Till Kurt Atterbergs 50-årsdag i december
gavs, jämte hans balett »De fåvitska
jungfrurna», en rätt improviserat verkande repris
av Bäckahästen, vars svenskt naturlyriska
och ställvis humoristiska musik kan göra
starkare verkan, såsom ihågkommes från
premiären 1925. Med nöje återsågos Thorolf
Janssons dekorationer, som både ge illusion
av det de skola föreställa (den skånska miljön)
och i sin poetiska stilisering synas musikaliskt
koncipierade. Detsamma har under senare år
ej alltid kunnat sägas om våra
operadekorationer.
»Se, hur tacksamt det är att ge svensk
opera!» — kunde operachefen inför tillkallad
press utropa när det endast sålts ett 20-tal
biljetter till Natanael Bergs »Judith», vars
föreställning också inställdes på den för
»reprispremiären» ursprungligen bestämda dagen.
Med hänvisning till min premiäranmälan för
några år sedan kunde jag endast känna
förvåning över att så pass många frivilligt velat
gå och höra verket. Detta gavs sedan två
gånger, först för en genom pressrabaldret
nyfiken, dock delvis inbjuden publik, därpå
inför glest besatt salong. Operachefen kunde
emellertid två sina händer: han hade,
åtminstone detta spelår, beträffande svenska
tonsättare fullgjort allan rättfärdighet.
Vid det under vårsäsongen traditionella
uppförandet av Nibelungens ring efterträddes
Leo Blech redan förra spelåret av Nils
Gre-villius, livfullt bemästrande, såsom jag först
nu själv kunnat konstatera, även denna
fordrande uppgift, och samtliga tre
Brynn-hiidor, nu även i »Siegfried», framställdes av
Irma Björck. Om henne, som länge
företrädesvis användes för gumfacket, kan i
sanning sägas att hon vuxit med sina högre
uppgifter. Det är stor stil, explosivt temperament
och kvinnlig värme över hennes ståtliga
val-kyria, som i sitt spel är lyckligt fri från
armgymnastiska rörelser; ett mer strålande
26—Ord och Bild, 47:e årg.
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
