Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstecit
prov på besjälad mimik kan ej tänkas än
hennes uppvaknande och hälsning av solen
och ljuset i »Siegfrieds» sista akt. Rösten har,
varom även hennes nya Elisabeth och Tosca
i höstas vittnade, vunnit alltmer stadga och
expansion i det högre, dramatiska
sopranregister dit sångerskan numera flyttat upp
den. Onyanserad i sången och konventionell
i gestikulationen föreföll vid hennes sida den
med kraftfull, uthållig stämma utrustade
tyske gästen, Carl Hartmann, som dessutom,
åtminstone för Siegfrieds yngre inkarnation
(i »Siegfried») där jag hörde honom, ej såg
tillräckligt ung ut. Den mycket anlitade Set
Svanholm, som under höstsäsongen med
Lohengrin debuterade som Wagnertenor,
sjöng nu Siegmund, i de bästa ögonblicken
med en frimodig hjälteklang som i honom lät
ana en blivande Siegfried.
Den enligt generalplanens ord fullständigt
nya sceniska utstyrsel som beståtts
»Rhen-guldet», det första ledet i en planerad
nyuppsättning av »Ringen», var för att ha
tillkommit i samråd med Harald André som
»gästregissör» inte särskilt märklig. Kanske flöt
vattnet mer illusoriskt i den akvarieliknande
Rhenbilden. Nifelhem var sig tämligen likt.
I slutbilden saknades regnbågsbryggan varpå
gudarna förr, i enlighet med scenanvisningen
och den musikaliska skildringen, anträdde
vandringen till den i rymden — nu alltför
imaginärt — hägrande borgen. Man får
emellertid vara tacksam om fortsatt inscenering,
i likhet med denna till verkets »Vorabend»,
i det hela ej alltför mycket avlägsnar sig från
Wagners egna uttryckliga regiföreskrifter.
*
Gäster, utom herr Hartmann, som Operan
låtit mig höra, ha varit: i oktober
ryskitalienskan Tatjana Menotti, en vid rollens
tragik ej mer än snuddande, men täck och
välsj ungande Violetta i »Den vilseförda», samt
i november Gerhard Hüsch, den från
konserter kände barytonisten. Hans Wolfram i
»Tannhäuser» var ej blott en i kostym
sjungande verklig mästersångare; diskret, men
pregnant uttrycktes dennes egna hopplösa
känslor för Elisabeth, efter vilkens sorti i
sista akten han blev stående med tyftad hand,
som om han ville men ej förmådde kalla henne
tillbaka. Som Almaviva i »Figaros bröllop»
hade Hüsch gemensamt med Forsell den
vokala finessen, men ej den spanska grandezzan
över sin greve, vars hetlevrat despotiska typ
var mera tysk. Det livliga spelet, med frivolt
närgången kurtis av Susanna, hade dock stil
av 1’ancien régime.
*
Casanova och ännu mer originaltiteln
»Casanova a Venezia» låter vid tanke på den
berömde kvinnotjusarens alla äventyr
lovande som ämne för en »koreografisk handling».
Men denna Operans i november givna
balettnyhet blev en besvikelse. Det är ett rörigt
scenario som Giuseppe Adami skrivit ihop
med titelpersonen dels som medelpunkten i
en alltför trasslig härva av kärleksintriger,
dels, för omväxlings skull och i enlighet med
biografiska data, sysslande med diverse
föregivet alkemistiska och kabbalistiska konster.
Musiken, av Riccardo Pick-Mangialli,
erinrar ställvis om Richard Strauss, så i det
raketartat uppstigande Casanovamotivet och
genom en del vitsiga orkesterskildringar, som
dock mestadels äro ren efterklang. Mot den
symfoniska ambitionen i dylika partier bryter
sig oförmedlat llertalet obekymrat banala
dansnummer. Partiturets bästa stycken och
de enda som syfta till någon tidskolorit äro
en flera gånger återvändande sarabande och
den virvlande forlana som spelas upp för den
på San Marcotorget dansade karnevalen.
I titelpartiet hade Julian Algo, som också
stod för regi och koreografi, anlagt en härjad
mask som vittnade mer om forna segrar än
om ännu kvarvarande tjusningskraft, och han
uttryckte sig mer genom stoltserande poser
än genom egentlig dans. Briljant sådan
exekverades åtminstone i två nummer: Brita
Appelgrens som Eldens själ och Cissi Olssons
som Guldets drottning.
Någon dyrbar utstyrsel hade ej bekostats
den timslånga pantomimen med dess sju (i
originalet åtta) tablåer. Så luftiga fonder som
målade skioptikonbilder böra ställa sig billigt,
men använda i den utsträckning som här, i
samtliga bilder, märktes knepet alltför väl
och förnams som surrogat. Dessa projicierade
dekorationers färgverkan fick något av kylig
overklighet vid växlande belysningar och vid
kontrasten med praktikabla accessoarer och
de efter Alvar Granströms skisser utförda
vackra kostymerna.
Tillsammans med »Casanova» gåvos
repriser av den rokokonäpna Mozartbaletten
»Amoriner» och ovan omtalade »Senorans
visittimme».
*
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0446.html
