Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
I Scheherazade kunde beundras enstaka
prestationer av Woizikowsky som
stålfjäders-elastisk favoritslav och av Nina Raievska,
vilkens Zobeide, favorithustrun, både i sin
okynnesglittrande otrohet och slutliga
dödsångest var mimiskt lika vältalig. Men
ensemblespelet av hustrur, odalisker och slavar
var här matt, ej alis jämförligt med det som
Fokin fick att kontinuerligt sjuda till sin
sensuella kokpunkt. Och här liksom i
flertalet baletter var det något i färg rätt pauvert
över sceneri och kostymer, vilkas utförande
»enligt Bakst» — programmets upplysning i
detta fall — föreföll ganska gåtlikt; nötning
under turnerandet hade väl härvidlag gjort
sitt till. Dekorativ iscensättning av högsta
valör var annars en viktig programpunkt i
den Diagilev-Fokinska balettreformen.
Som nytt, serverat i originaltappning,
verkade däremot ett av vår Operas program
från senare år, Petruschka. Nu var det
äkt-ryska folktyper som framställdes av dessa
i förskingring levande artister, av vilka de
yngsta väl aldrig sett sina fäders jord. Det
var slaviskt överströmmande dansglädje som
fick utlopp i de brokiga marknadsscenerna.
Med melankoliskt fascinerande verkan
utspelades tragikomedin mellan de levande
marionetterna, den stackars
Petruschka—Woizikowsky, denne ryske variant av
Pajazzo-Pierrot, ballerinan—V era Nemtchinova och den
grymme morén—Valery Schaievskv. Och vilket
nöje att lyssna till denna friska, fräcka, men
också hemligt vibrerande musik av en
Stra-vinskij som ännu inte blivit asketisk
nyklassicism
De för oss nya verk som jag fick se — till
dem hörde tyvärr inte de Falla-baletten
»L’amour sorcier» — voro inte ägnade att
störa ens sinneslugn. Balettskolan hade några
lustiga poänger, särskilt framhävda av den
även här bemärkta Nina Raievska, som med
mycken skicklighet i att misslyckas spelade
»den dåliga eleven». Det hela blev litet virrigt,
såsom gärna händer i balett med många
pan-tomimiskt konverserande personer. Auroras
bröllop till Tjajkovskijs musik •— även detta
divertissemang lät. Diagilev uppföra — kunde
med sin koreografi av Marius Petipa, den
från Frankrike till Ryssland inflyttade
kejserlige balettmästaren, påminna om att den
ryska danskonsten tekniskt räknar sina anor
från klassisk fransk stil. Ännu ett och annat
artistnamn ur den stora ensemblen kunde ha
framhållits. I stället skall, såsom kunnat ske
även vid tidigare utländska balettgästspel,
göras ett på vår egen baletts vägnar
avundsamt generellt konstaterande av den
talrikhet varmed även sympatiskt manlig talang
var företrädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
