Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laurin
o
TER HAR Dramatiska teaterns
lyckohjul rullat. »Regnavi», jag har regerat,
säger Olov Molander, och man hör ett friskt
och triumferande »regno» av en mycket vacker
kvinnoröst.
Allmänheten är lika tvärsäker på sitt
omdöme, som då det gäller en ny ministerlista,
ehuru den, då det är fråga om teaterns chef,
är något mer intresserad än då det är fråga
om Svea rikes styrelse.
Dramatiska teatern har haft en serie
dugliga chefer. Den senaste var Olov Molander.
Hur han \ ar i det intima arbetet med
»su-jetterna», som det hette i gamla tiders
teatervokabulär, lära vi väl aldrig få veta med
visshet. Men däremot ha vi väl reda på, att han
är en teaterman av första ordningen med en
ovanlig lärdom, då det gäller teater, och en
regissör, vilkens fantasi, gestaltningsförmåga
och inträngande i dramats inre mening vi
under hans regeringstid fått tillfälle att
beundra.
Vad nu deficit beträffar är det ej skäl att
tala om detta alltför mycket. Det torde dock
ha minskats under hans chefstid; och det
är ej att vara alltför pessimistisk, om man
förmodar, att den energiska teaterledarinnan
med sitt starka sinne för affärer i alla fall
skall få dras med åtminstone det »normala»
deficitet. Det är väl normaloptimism, om
man tror, att fru Brunius skall spela lika
många svenska original, lika många klassiska
stycken som de föregående cheferna gjort, och
att den höga konstnärliga standard, som nu
utmärker Dramatiska teaterns artister,
kommer att bibehållas. Den vitala ståtliga damen
mötes med sympati av sina otaliga vänner
och beundrare.
Man har sagt, och med stort skäl, att hos
ingen av våra författare har tidsmentaliteten
satt så djupa spår som hos Pär Lagerkvist.
Naturligtvis en sida av tiden, av tidens oro
och ångestkänsla. Men det finns i hans
författarskap icke ett spår av det, som är det
mest framträdande i tiden: hejamentaliteten.
Folkstämningen längs hela linjen Moskva—
Berlin—Rom med sitt: hurra, vad vi ä bra
i dag, är den konträra motsatsen till Pär
Lagerkvists livsvy. Dånet av aeroplan över
ryska, tyska och italienska jättemanövrar,
mistlursgastandet, högtalarvrålet, jazzen med
sitt saxofonylande, och den omfattar hela
planeten, äro väl tidens mest karakteristiska
ljud.
Pär Lagerkvist, den utmärkt fine lyrikern,
kan ej minst i sitt sista skådespel sägas ha
realiserat något av vad som kallats
»tystnadens teater», och här har han trots ali
förtegenhet klarare än i sina andra stycken sagt
vad han menat. I Den osynlige och i Bödeln
förstod åtminstone jag ej vad han ville säga.
I Mannen utan själ vill han lägga in sitt ord
mot den moderna själlösheten, särskilt den i
tidens aktivistiska riktning. Dialogen ligger
ovanligt nära samtalsspråket och saknar helt
och hållet den stringens och det, som någon
sade, inkrokande i varandra, som replikerna
ej utan fördel av koncentration och dramatisk
logik äga hos andra goda dramatiska
författare.
En ung orolig man och en ung olycklig
kvinna råkas på ett kafé i en storstad, där
ständiga kravaller försiggå på gatorna.
Kafébesökarna sitta och prata om ditt och datt,
men de två äro fåordiga och nedslagna. En
kvinnlig frälsningssoldat kommer in och
utbjuder sina tidningar, och mannen säger:
»Tror ni det är sådana soldater, som behövs
nu i världen, va.»
Frälsningssoldaten:–-— »Tänk på er
själv, på er egen själ.»
Mannen: »Själ! Jag har ingen själ.»
Frälsningssoldaten: »Åjo, det har ni nog, en
odödlig själ.»
Så går den orolige mannen och den olyckliga
kvinnan hem till henne. Man blir nästan lika
undrande och spörjande som kvinnan och för
resten mannen också, ty hon tog honom hem
till sig med allt vad detta innebär. Hade han
ingen själ, så hade han dock en kropp. Att
kvinnan, ensam, olycklig och övergiven av
»fästmannen», följde med Mannen har kanske
förklarliga både psykiska och fysiska orsaker,
så man bör måhända ej förvåna sig alltför
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
