Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De våra ha skickat mig! (En episod från junidagarna 1848) En återfunnen novell av Ivan Turgenjev. Översättning av Karin Lannby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De våra ha skickat mig!
(En episod från junidagarna 1848)
En återfunnen novell av Ivan Tur genj ev
Översättning av Ka r in L a 11 n by
VAR den 26 juni 1848, den
fjärde av dessa minnesvärda dagar, som
i blodigt skimmer stå inskrivna i
Frankrikes annaler. . .
Vid denna tid bodde jag i en numera
försvunnen fastighet i hörnet av rue de la
Paix och boulevard des Italiens.
Alltsedan början av juni månad hade man
anat krutrök i luften: envar förnam
närheten av en avgörande kamp. Läget
förvärrades ytterligare av Marie, medlem av
den provisoriska regeringen, som i ett
anförande till ombuden för de så nyligen
upplösta nationalverkstäderna obetänksamt
uttalade ordet »slavar». Arbetarna uppfattade
det som en förebråelse och en förolämpning.
Efter detta möte kunde hela frågan
sammanfattas sålunda: hur många dagar, ja.,
till och med hur många timmar skilja oss
från den oundvikliga sammandrabbningen?
Kommer det att bli i dag? Detta var
det första man sade till vännerna varje
morgon.
— Nu har det börjat, sade tvätterskan,
när hon kom med tvätten fredagen den
23 juni på morgonen. Hon tillade, att en
stor barrikad blivit rest tvärs över
boulevarden, inte långt från Pörte Saint-Denis.
Genast gav jag mig iväg i den angivna
riktningen.
Allra först märkte jag ingenting särskilt
på boulevarden. De vanliga folksamlingarna
framför kaféerna, affärerna voro öppna, den
vanliga trafiken av vagnar och omnibussar;
fotgängarnas ansikten föreföllo en smula
mer upprörda, samtalen mer bullersamma
och underligt nog gladare i tonen . . . Det
var allt.
Men allt eftersom jag kom närmare,
förändrades boulevardens utseende.
Vagnarna blevo allt mer och mer sällsynta,
omnibussarna hade helt försvunnit.
Butikerna och till och med kaféerna stängdes
brådstörtat, somliga butiksfasader voro
redan tillbommade. Folkhopen på
boulevarden glesnade synbart.
Däremot förblevo fönstren i alla våningar
öppna från källare till tak. I dessa fönster
och i portgångarna trängde en massa
människor ihop sig, i synnerhet kvinnor, barn,
tjänsteflickor och ammor. Och hela denna
folkhop pratade och skrattade, folk skrek
inte men kastade frågor till varandra,
tittade sig omkring, gestikulerade som i
väntan på ett skådespel.
Den sorglösa söndagsnyfikenheten
tycktes bemäktiga sig denna massa. De
mång-färgade banden, fischyerna, mössorna, de
vita, skära och blåa klänningarna, brokiga
i den heta sommarsolen, fladdrade och prass-
Den novell, som härmed för första gången framlägges för svensk allmänhet, återgår på
upplevda händelser. Turgenjev och Herwegh vistades båda i Paris 1848, den senare som flykting på
grund av sitt deltagande i 1848 års tyska revolution. Novellen publicerades under författarens
livstid i en rysk tidskrift men har sedermera glömts bort. I Ryssland utgavs den för c:a 10 år sedan
i en samling dokument, brev, noveller etc. av Turgenjev. Den här föreliggande översättningen är
gjord efter en fransk publikation i tidskriften Monde. Det 90-årsminne den lilla berättelsen bringar i
åtanke har ju i dessa dagar fått en förnyad och dyster aktualitet.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
