Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De våra ha skickat mig! (En episod från junidagarna 1848) En återfunnen novell av Ivan Turgenjev. Översättning av Karin Lannby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De våra ha skickat mig!
lade. De rördes av en lätt sommarbris likt
bladen på popplarna, »frihetens träd», som
planterats nt här och där.
Jag tänkte:
— Är det möjligt att man här på denna
plats, inom ett ögonblick, om fem minuter,
om tio minuter, kommer att strida,
kommer att utgjuta blod? Det är ofattbart!
Det är helt enkelt en komedi som här
utspelas. . .
Jag envisades att inte tro på en tragedi...
och väntade. . .
Men plötsligt framträdde inför mina ögon
den ojämna konturen av en barrikad,
nästan tre meter hög, som skar boulevarden
på mitten. Överst på denna barrikad
svängde en smal röd fana, omgiven av
guldbroderade trikolorer, sin lilla spetsiga,
hotande tunga fram och tillbaka. Bakom
toppen på denna grå stenhög såg jag några
arbetare i blus.
Jag gick så nära jag kunde.
Framför själva barrikaden var platsen
nästan tom. Ett femtiotal män, inte flera,
irrade omkring här och där på gatan med
en min av sysslolöshet. (Vid denna
tidpunkt voro boulevarderna ännu inte av
makadam.)
De blusklädda männen bytte grovkorniga
kvickheter med allmänheten. En av dem,
iförd en soldats vita sabelkoppel, räckte
åskådarna en uppkorkad butelj och ett
till hälften fyllt glas, som om han inbjöde
dem att dricka en klunk. En annan
arbetare höll sig på den förres sida. Han bar
ett tvåpipigt gevär i en bantlär och skrek
i släpig ton:
— Leve Nationalverkstäderna! Leve den
demokratiska och sociala Republiken!
Deras granne, en högvuxen kvinna med
svart hår och klädd i randig klänning, bar
likaså ett gehäng vid vilket en pistol var
fasthakad. Hon ensam skrattade inte, utan
tycktes förströdd och drömmande. Blicken
ur hennes stora, mörka ögon var fästad rätt
ut i luften.
Jag korsade gatan till vänster och ställde
mig, följd av fem eller sex andra nyfikna,
med ryggen mot en husvägg. Denna
fastighet upptogs av en handskfabrik Jouvin
(den finns kvar där än i dag). Boulevardens
räta linje börjar krökas på detta ställe.
Persiennerna voro nedfällda för husets
fönster.
Trots den ångestfyllda väntan och de
senaste dagarnas olycksbådande förkänslor
kunde jag ännu inte tro att händelserna
skulle vändas i tragik.
Under tiden ökades och närmade sig
ljudet från trummorna. (Redan ifrån
gryningen hade alla gator genljudit av den
välkända trumvirveln, tre gånger upprepad:
man slog ställning för att samla
nationalgardet.) Några ögonblick senare vällde en
kolonn av civilarmén fram, långsamt
framskridande och utsträckande sig som en stor
svart mask, på boulevardens vänstra sida,
tvåhundra steg från barrikaden.
Nationalgardisternas bajonetter blänkte i solen.
Några officerare till häst ledde
truppavdelningens tät. Kolonnen kom fram till
motsatta sidan av boulevarden, besatte den i
hela dess längd, ryckte fram mot
barrikaden och stannade, ideligen förstärkt
bakifrån av nya gardister, som på så sätt gjorde
massan allt mer och mer kompakt.
Oaktat alla dessa mäns ankomst, följde
ett sällsamt lugn på det föregående larmet:
åskådarna talade mindre högljutt, skratten
blevo kortare och mera sällsynta, alla ljud
tycktes dämpade av ett sorgflor.
Emellan nationalgardets och barrikadens
linje hade det plötsligt uppstått en stor
tom yta, över vilken två eller tre
dammvirvlar dansade i lätta svängar; där syntes
en liten svart hund som strök omkring på
sina små tassar och tittade sig ängsligt
omkring.
Plötsligt skars luften av ett kort och hårt
skott. Omöjligt att avgöra varifrån det
kom: uppifrån eller nedifrån? framifrån eller
bakifrån? Det liknade mera ljudet av en
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
