Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De våra ha skickat mig! (En episod från junidagarna 1848) En återfunnen novell av Ivan Turgenjev. Översättning av Karin Lannby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan Turgenjev
visste vi redan att Panthéon var intaget, att
hela vänstra stranden av Seine var besatt
av reguljära armén, att general Bréa hade
blivit arkebuserad av de upproriska, att
Monseigneur Affre var dödligt sårad, och
att endast förstaden Saint-Antoine ännu
höll stånd.
Jag erinrar mig följande episod. Vi höllo
på att läsa en proklamation på gatan av
general Cavaignac, som riktade en sista
vädjan till fosterlandskärleken, som aldrig
slocknar, ens i de hårdaste hjärtan... I
detta ögonblick sprang en ordonnans, en
husarofficer, i full fart förbi på boulevarden.
Han sträckte ut högra handen och formade
med dess fingrar en cirkel, stor som ett
äpple, och skrek till oss:
—■ Med kulor av sådan kaliber skjuta de
på oss!
I samma hus och samma förstuga som
jag bodde den tyske skriftställaren
Herwegh. Han tillhörde min vänkrets, och jag
hälsade ofta på honom för att söka en
smula vederkvickelse, för att fly från mig
själv, för att rädda mig från
overksamhetens smärtsamma kval och från
ensamheten.
På förmiddagen den 26 juni befinner jag
mig hos honom. Han hade just slutat sin
frukost. . . Plötsligt inträder en betjänt med
starkt upprört ansiktsuttryck.
— Vad står på?
— Monsieur Herwegh. . . En blus. . .
en blus önskar träffa er. . .
— En blus? Vad för blus?
— En karl i blus, en arbetare, en gubbe,
önskar träffa medborgaren Herwegh. Önskar
ni taga emot honom?
Herwegh och jag utbytte en blick.
-— Visa in honom, sade han till slut.
Betjänten gick ut och upprepade med
låg röst:
•— En karl ... i blus!
Han var förfärad. Men var ändå inte
blusen, alltsedan februaridagarna, ansedd
som den modernaste, den tillbörligaste och
säkraste klädedräkten? Hade jag inte med
egna ögon vid en gratisföreställning för
folket på Théåtre Franfais sett sprättarna,
de mest eleganta företrädarna för vad man
kallar »le beau monde», klädda i vita och
blåa blusar, under vilka deras kragar och
styva krås åstadkommo en märklig verkan?
Men andra tider, andra seder. . . Under
junistriden i Paris hade blusen blivit
fördömelsens tecken, Kainsmärket, och
uppväckte blott en känsla av skräck och agg.
Betjänten kom in igen och förde med
stum bestörtning in en man, som faktiskt
var iförd en gammal blus, alldeles
söndersliten och nedsmutsad. Skorna och byxorna
voro smutsiga och lappade. En röd trasa
var knuten runt hans hals. En mängd
tovigt svart och grått hår, som jag först tog
för en mössa, föll ned ända till ögonbrynen.
Under håret sköt en lång, köttig näsa fram,
och två små gubbögon utan glans och med
inflammerade ögonlock plirade. Insjunkna
kinder. Ett ansikte genomkorsat av rynkor,
djupa som ärr. En stor, missformad mun.
Vanvårdat skägg. Röda och smutsiga
händer. Den särskilda böjning av ryggraden,
som tyder på en långvarig och mödosam
livsgärning. . .
Intet tvivel: framför oss stod en av dessa
eländiga, ringa arbetare, som det myllrar
av i de civiliserade samhällenas lägre skikt.
— Kan jag få tala med medborgaren
Herwegh, sade han med hes röst.
— Det är jag, svarade den tyske skalden
tämligen förvirrad.
•— Väntar ni er son från Berlin i sällskap
med en guvernant?
•—• Ja, det gör jag. . . Hur vet ni det?
Hon borde ha rest från Berlin för tre dagar
sedan. . . men jag trodde. . .
— Er pojke anlände i går. Men då
järnvägsstationen i Saint-Denis hålles besatt av
de våra (när betjänten hörde detta ord,
spratt han till av förskräckelse), och då det
är omöjligt att skicka honom hit, har han
blivit placerad hos en av våra kvinnor, här
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
