Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De våra ha skickat mig! (En episod från junidagarna 1848) En återfunnen novell av Ivan Turgenjev. Översättning av Karin Lannby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De våra ha skickat mig!
har ni adressen på den här papperslappen,
och de våra sade till mig att gå till er för
att ni inte skulle oroa er. Guvernanten är
där tillsammans med barnet. Logiet är inte
dåligt. De komma att få mat bägge två.
Han löper ingen fara. Så snart allt är slut,
kan ni hämta honom på den här adressen.
Godmiddag, medborgare.
Gubben gick mot utgången.
— Vänta! Vänta! utropade Herwegh
häftigt. Gå inte er väg!
Den gamle mannen stannade men utan
att vända sig om.
— Är det möjligt, fortsatte Herwegh, att
ni kommit hit uteslutande för att lugna
mig beträffande mitt barn, mig som ni inte
ens känner?
Gubben höjde mödosamt sitt nedböjda
huvud.
— Ja. De våra ha skickat mig.
— Endast för detta?
— Ja.
Herwegh gjorde en knappt märkbar
åtbörd av förvåning.
— För Guds skull, jag. .. jag vet
verkligen inte vad jag skall tänka. Jag är
förvånad över att ni kunnat komma fram ända
hit. Säkert har ni blivit hejdad i varje
gathörn?
— Ja.
—• Blev ni tillfrågad vart ni skulle gå
och varför?
— Ja. De tittade hela tiden på mina
händer och sökte spår av krut. Jag råkade
till och med ut för en officer. . . som hotade
med att låta arkebusera mig.
Herwegh blev stum av häpnad.
Betjänten spärrade också upp ögonen.
— Det är otroligt! upprepade ofrivilligt
hans bleka läppar.
— Godmiddag, medborgare! sade gubben
bestämt. Han ville gå sin väg.
Herwegh skyndade fram mot honom och
höll honom tillbaka.
— Vänta, men så vänta då. . . tillåt mig
att visa er min tacksamhet. . .
28—Ord och Bild, 4y:e årg.
Han började gräva i fickorna.
Den gamle mannen gjorde ett nekande
tecken med den stora handen, som inte
öppnades.
— Besvära er inte, medborgare, jag tar
inte emot edra pengar.
— Men så tillåt mig då åtminstone bjuda
er på. . . en frukost. . . ett glas vin. . .
vad som helst. . .
— Jag säger inte nej, sade den gamle
efter en kort tystnad. Det är andra dagen
i dag som jag knappast fått en matbit.
Herwegh skickade genast iväg betjänten
att skaffa frukost för en. Under väntetiden
bjöd han sin gäst sitta ned. Denne sjönk
tungt ihop på en stol, lade bägge
handfla-torna på knäna och drog upp axlarna. . .
Herwegh begynte fråga ut honom. . .
men gamlingen svarade honom ovilligt och
med dyster min: han var synbart utmattad,
för övrigt erfor han varken rörelse eller
fruktan, allt var honom likgiltigt. Dessutom
syntes samtalet med en »borgare» inte falla
honom på läppen. Vid bordet blev han
emellertid litet piggare. Sedan han lystet
druckit och ätit, började han så småningom
resonera.
— Vi lovade i februari den provisoriska
regeringen att vänta tre månader. De ha
gått, och nöden är alltjämt densamma, den
bara växer. Den provisoriska regeringen har
fört oss bakom ljuset, den gav runda
löften och har inte hållit någonting. Den har
inte gjort något för arbetarna. Vi ha ätit
upp vartenda öre. Vi ha inget jobb längre.
Det går åt skogen med alltihop. . . Det är
deras sköna republik! Ja, och då vi inte
hade något att förlora längre, så fattade vi
vårt beslut.
— Men tillåt mig, anmärkte Herwegh,
vad kunde ni vänta er av ett så vanvettigt
uppror?
— Vi ha ingenting att förlora längre!
upprepade gubben. Han torkade sig
omsorgsfullt om munnen, vek ihop servietten
och tackade värden under det han reste sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
