Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elmer Diktonius. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik T h e r m a n
Det är just detta som Diktonius strävan går
ut på att göra det stumma talande. Låta oss
förnimma livets, tingens stumma omedelbara
styrka. — För honom är verkligheten realitet,
en både hård och tung realitet. Dikterna som
citeras här ovan äga en eruptiv kraft.
Diktonius söker spränga den reella verkligheten,
låta dess skärvor flyga mot vårt ansikte,
gör oss medvetna om dess krav.
Denna strävan har han flerstädes uttalat i
Brödet och elden, en samling aforismer
utgiven 1923. Han vill jorden, verkligheten.
I en aforism säger han:
»Man måste ha en fast punkt på vilken man
kan stå, från vilken man kan se och
isynnerhet på vilken man kan leva. Jag har jorden».
Och vidare säger han i en för hans stil
och strävan synnerligen betecknande
aforism: »Jag kan ej tala nog jordiskt, jag ville
mina ord hade mull på nosen.»
Han älskar det tyngandes tunga skönhet.
Hans dikter återge ofta en rent våldsam
naturalistisk naturupplevelse. Så är t. ex. i
Raketens vissling i Taggiga lågor, raketens
rörelserytm, bländande och stickande
ögonblicksglans, hastiga uppflammande och lika hastiga
slocknande återgivna med en naturalistisk
noggrannhet, som i en filmupptagning genom
sinnen och nerver. Det är ett försök att skildra
icke ting i sig, men ting för sig själv, i egen
tingsupplevelse.
Huiii!
Såg ni
hörde ni —
fort fort! —
denna prakt! —
vad världen ändå är liten! —
aj så det stack! —
jag faller.
Men tror man riktigt på denna nästan
alltför reella dikt? En dylik dikt är fotografisk
kopia, eller matematisk beräkning. Men äger
matematiken mer sann realitet, mer
verklighet, mer liv än den mänskliga upplevelsen,
livsförnimmandets uttryck, t. ex. Södergrans
dikt?
Mer betydelsefull för oss är den sista
dikten i Taggiga lågor, Höstljus. Den ger oss
Diktonius personlighet: längtan, vilja och tro:
Dimma kring min själ —
men det ljusnar bortom bergen
vid himlaranden.
Jag vandrar
med skrynkliga handen för ögonen;
det blir för ljust för mänskobarn att leva.
Och gamla aningar,
spräckliga, ålderstigna,
som jag, som höstens skog,
som himlatäckets trasor —
allt gjuter sig till en ton,
helig,
skarp,
som säger:
Dimma kring min själ —
men det ljusnar bortom bergen
vid himlaranden.
Det blir för ljust för mänskobarn att leva.
Den effektfulla upprepningen av den
melodiöst rytmiska begynnelsen påminner om
Södergran. Dikten ger den inre stämningens
liv i rytmisk hymn. I mänsklig verklighet,
upplevelse.
År 1925 utgav Diktonius Onnela, en
samling prosalyrik med inströdda dikter. Boken
ger oss framför allt Diktonius »med mull på
nosen», den realistiska och naturalistiska
naturdyrkaren. Den med jorden samman
-vuxne, med mullens frodiga kraft och ljusa
grönska.
Att den gödda mullen är grönskans moder,
det är detta Diktonius naturalistiska
naturdyrkan tagit fatt på. Onnela är väl gödd med
realiteter. Han finner det svärmiskt och
litet falskt att njuta blomdoften om han ej
även insuper gödselns odörer. Han dyrkar
naturens bräddade kraft, njuter dess fulla,
brutala liv, icke blott dess rörelse upp i
ljuset. Hans landskapsskildringar äro vackra
och levande, ja de leva med en sådan
naturalistisk kraft att vi få jordsmak i munnen.
Onnela är en primivitetens kraftfulla hymn.
År 1928 utgav han en annan prosaskildring,
novellsamlingen Ingenting. Här skildrar han
vardagen och dagsstämningarna, de flytande
livsbilderna; lösryckta men ändå ton- och
färggivande moment, sensationer och känslor
så enkelt och naturligt som möjligt. Likväl
blir det dagliga och självfallna sett genom
Elmer Diktonius ögon ej något enbart enkelt
som man utan vidare kan acceptera och efter
slutad läsning skjuta ifrån sig.
Flere av novellerna i Ingenting äro rent
naturalistiska, så folklivsskildringen »Häng
dej pojkfan», där författaren på ett
mästerligt sätt skildrar den gudsförgätna finska
landsorten, människor som tyckas tänka med
senor och muskler, vilkas livslust står jorden
och kroppen så nära, att den nästan är
materie. Som en ånga, en tung dimma utgår
den från deras kroppar, fyller den kvava
och stickande luften i stugan där en
cirkusföreställning äger rum.
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
