Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elmer Diktonius. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elmer Diktonius
Av Erik Therman
SIN DIKT Jaguaren säger Elmer
Diktonius om sin diktarts natur och mening
bl. a. följande:
Vi vill döda de känslolösas skri
de hjärtlösas medlidande
de vantrognas religiositet
det starkas maktlöshet
det godas onda svaghet;
vi vill föda med att döda
vi vill bereda plats —
vi vill en gång se
solfläckar dansa.
Detta program har Diktonius förblivit
trogen genom sin produktion. Inte till bokstaven,
men till andemeningen. Han är konstnär och
skapande. Det rent negativa nedrivandet för
att bereda plats är intet konstnärskall. Men
han tillhör dem som sökt skapa en ny hård,
reell och naken verklighet, naken att den
inte lämnar kvar ett skrymsle där något
oäkta kan dölja sig.
Diktonius har givit oss den brutala
verklighetens dikt, och det är hans förtjänst att
ha funnit poesin däri. En ofta brutal och
bisarr poesi, en ofta disharmonisk symfoni,
men till slut i armod och lycka, i trasor,
smuts och oförfalskad naken skönhet, en
livets jublande hymn.
Diktonius modernism står på
8o-talsna-turalismens grund. En del av hans
prosaarbeten äro rena studier av det primitiva
och krasst reella. Men naturalismen företrädd
av Diktonius har sin egen poesi, nära på sin
mystik. Den är i livsdynamiken. Han är
framförallt den äkta konstnären, diktaren med en
ofrivillig- ton av romantik i sin
konstnärskänsla, och hans upplevelse blir — då den är
som mest stark och äkta — en upplevelse av
dikten i verkligheten. I sin inledningsdikt
till Taggiga lågor utgiven 1924 säger han:
Se: stjärnor springer fram ur diktarmunnen!
Så tag dem då! — de är de enda stjärnor
ett människobarn på jorden fullt kan äga.
I hjärtat tryck dem var ej rädd för smärtan
dem smärta fött
och i ditt inre
på nytt
de av smärta födas skall
att fröjd ur dem må växa.
Elmer Diktonius.
Dikten är präglad av omisskännlig
romantik, den glödande och sjudande
skaparverk-samhetens och livsdynamikens romantik.
Kanske kan modernisternas romantiker och
mystiker Edith Södergran spåras i denna dikt.
Men redan på följande sida i diktsamlingen
möta vi en dikt som ger den linje som skulle
bli den diktoniuska och som skulle föra
honom så långt som möjligt från den
södergranska lyriken om verklighetens inre värld.
Diktonius säger:
Om jag vore stum
skulle jag säga mera.
Mitt hjärta skulle ropa
mina ögon skrika
mina rörelser framdundra
min lidelse.
När mitt oskrivna
står klart för dina ögon
förstår du mig.
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
