Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elmer Diktonius. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elmer Di k tonius
symfoni vältrar vågornas salta och solfyllda
liv som en rent animal kraft emot oss;
diktcyklarna Röd-Emeli eller Chimären giva
vardera snarare den dynamiska handlingsrytmen
än den lyriska känslorytmen i ett stycke
mänskligt liv.
Dikterna äro prosans organiska liv
ytterligare förtätat, frigjort i en koncentrerad
verklighetsupplevelse. Belysande för det
egenartade i Diktonius lyrik vore en jämförelse
mellan prosan i hans musikkritiker, eller
musikanalyser och de dikter vilka direkt
uttrycka musikupplevelse. De
»musikuppsatser» vilka finnas samlade i Opus 12, utgiven
år 1933, äro inte några tolkningar och analyser
av musik i vanlig bemärkelse. De äro uttryck
för Diktonius upplevelse av musiken. I en
stil fylld av säregna bilder och plötsliga
tankesprång söker han återgiva själva rörelsen
i det som sker, musiken i dess svall genom
åhöraren. Man finner hur hans dikter direkt
växa fram ur denna prosa, som en
intensifiering och fortsatt utveckling av densamma.
Diktcykeln Symfoni i ord, publicerad i
Gräs och granit, ett urval av Diktonius
diktning jämte några nya dikter, utgivna 1936,
är typisk för Diktonius. I den upplever
han hela den kaotiska och brutala
livsverkligheten som en mångskiftande atonal
symfoni. Vi finna i den ett exempel på hur
prosans hela reella verklighet framstår som
dikt i hans upplevelse. Det drivande och
levande, den dynamiska kraften
utkristalliserar sig som dikt och tonar fram ur
verkligheten i en tonvirvel, en livsbrottningens och
livshetsens symfoni.
Övergår man åter från hans dikt till hans
senaste skönlitterära prosaarbete,
Medborgare i republiken Finland år 1935, förstärkes
man ytterligare i sin uppfattning av att dikten
egentligen är hans rätta uttrycksform. De
längre handlingsfyllda prosaskildringarna bli
alltför tungt verkliga, för att behålla
upplevelsens flyta.nde verklighet. Dessa studier i
primitivitet skjuta över målet, de giva en
ur livets brutala realitet genom analys
fram-konstruerad primitivitet. Medan dikten
frigör sig ur tillvaron, höjer sig över den såsom
tonen därur, såsom det som var livets rörliga
verklighet i den, sänker sig prosaberättelserna
i Medborgare i republiken Finland under denna
tillvaros nivå, förkroppsligar sinnligheten,
trögheten, tyngden däri och får ett tycke av
konstruktion och sönderanalyserad verklighet.
Olikheterna i stilen mellan Janne Kubik
och Medborgare i republiken Finland äro
betydligt större än likheterna. I båda böckerna
kramar Diktonius verkligheten med hård hand,
men medan stilen i Janne Kubik kan verka
skulpterad och träsnittshård, glider i den
senare boken den ena meningen så
omedelbart över i den andra att det hela gör ett
nästan diffust intryck. Diktonius har sökt
tränga inanför de människor han skildrar,
och han har återgivit allt som sker i bokens
berättelser genom hjärnans och nervernas
prat inom dess huvudpersoner. Allt flyter
fram i upplevelseströmmen genom nerverna.
Detta tekniska grepp är rent mästerligt,
intrycket försvagas blott därav att det inte är
livet i dess mångtonighet, utan blott ett
primitivitetens sega och tunga flöde som
strömmar fram genom dessa hjärnor. Dock
lösgöra sig en del ansikten och gestalter ur
detta flöde. Den gamle i Älgkulan gör ett
outplånligt intryck. Här har Diktonius
tecknat en verklighetsbild med den enkelhet och
kraft som gör hans skildringar till ett gripande
stycke liv — då de äro som bäst, befriade
från överdrifter och konstruktioner.
Men för övrigt möta vi inte i bokens
noveller det naturligas, utan det sjukligas och
det förvridnas primitivitet. Och på så sätt
blir boken till slut en nedrivande kritik av
allt sjukt och förvridet i samhällslivet; en
bitter samhällssatir. Och detta har väl
författaren avsett.
Att från Diktonius prosa åter träda ut i
hans dikt är som att från en skog av
underjordiska rötter och dolda flöden träda ut i
den verklighetens soliga och ljusa värld, där
allt som gror och jäser där nere springer ut i
växt och blom. Och däri ligger kanske just den
förnämsta styrkan i hans dikt att den liksom
slungar hela livets verklighet ut i ljuset, blir
en livets symfoni i ord. Att erfara Diktonius
suveräna kärleksförklaring till hela den
brutala och veka tillvaron, det är som att
uppleva den port han diktat om i Porten.
Gammal och grå
är tillvarons port.
Den står vid nyttovägen,
ogräset kring stolpen:
ett hav av råg -—•
och några droppar blåklint.
Men ovan seglar molnen mot,
måhända,
fjärran länder.
Och mer behöver ingen människa.
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
