Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tvärsnitt genom sovjetlitteraturen. Av Vera Schwartz. Översatt från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vera Schwartz
Boris Pil jnia k.
äcklar kommunisten Debetz (i Boris Levins
roman Det var två kamrater), därför att ban
vet att femårsplanen genomförs under de
grymmaste betingelser, på bekostnad av de
hårdaste umbäranden för de arbetande
massorna: »Vi bygga vadande i smuts till knäna,
kylan sliter skinnet av oss» —- hur skall man
under sådana förhållanden kunna låta sig
bäras upp av »ljuvligt patos» och »skrävla
om våra resultat», frågar han harmset. Dessa
berättigade invändningar komma visserligen
från en oppositionell kommunists läppar,
vilken författaren framställer som en
»jämmerlig individualist» och som till slut, medveten
om sin »överflödighet», berövar sig livet.
Detta är för övrigt symptomatiskt,
sovjetlitteraturen tycks i ett hänseende förbli den
förrevolutionära litteraturens tradition trogen:
även den föredrager att lägga de riktiga
omdömena, den oförblommerade sanningen i
munnen på så kallade »överflödiga människor»
(se Kaverin, Den okände konstnären,
Piljniak, Mahogni, Mitrofanov, Juni-juli).
Svårmodet, som hemsöker de människor
vilka blott i förbigående skisseras i böckerna,
skulle icke ha gjort ett så förblivande intryck
på läsaren, om icke författarna hade ansträngt
sig att överrösta detta svårmod hos de
arbetande massorna genom sina
favoritgestalters larmande optimism. Dessa favoriter,
vilka i regel äro unga ingeniörer,
partimänniskor, direktörer och vilka nu fått den officiella
titulaturen »vårt lands förnäma män», äro
till största delen söner av förstäderna eller
byarna. Sin »förnämhet» ha de revolutionen
att tacka för — och sin egen sega energi.
De ha också avgjort en viss rätt att vara
stolta: ännu i går var nästan varenda en av
dem ett ingenting, en femårsplanens okände
soldat, och i dag är han direktör, en ansvarig
medarbetare i sovjetstaten, en personlighet,
vars gunst man fikar efter. Det är också
begripligt att dessa »förnäma män» tro sig i
högstegen person förkroppsliga den segerrika
revolutionen. Det är icke det faktum, att till
följd av landets forcerade industrialisering
ett nytt härskande skikt utkristalliserat sig,
som här frapperar läsaren. Inom vissa gränser
skulle detta sociala urval ha varit nödvändigt.
Läsarens olustkänsla bottnar i författarnas
ställningstagande gentemot denna sociala elit.
De tyckas vara bländade av enskilda personers
karriär, men de ha intet gehör för massornas
stämningar, de som icke höra till eliten, de
otillfredsställda läxas upp av dem som
eländiga krakar, »sabotörer». Och detta tycks vara
det väsentliga draget hos de litterära verken
från revolutionens andra period.
I den första perioden av revolutionen
älskade skriftställarna, vilka då ännu voro
intimt sammanvuxna med massornas liv,
att vara med överallt där den idoga vardagen
pulserade. Nu erfara de en vag olust så
snart de komma mellan fyra ögon med
arbetande människor: Ack, massan är alltid
otillfredsställd, blir ständigt upprörd över
struntsaker, och vad betyder bristen på stövlar
eller textilvaror, »mätt med vår härliga tids
mått»? De missnöjda framställas av
författarna som slöa häcklare, rätten att tvivla
förvägras dem. Denna högmodiga
ofördragsamhet gentemot de missnöjda skänker
arbetena om femårsplanen ett avgjort
antidemokratiskt drag. Än mera: just den impertinens,
med vilken författarna behandla alla dem som
icke vilja eller kunna gå i ledet med »vår
härliga epok», är kanske det mest slående
beviset för förhandenvaron av ännu olösta
sociala konflikter, vilka slumra i det
nyskapade revolutionära samhällets inre.
Händelserna under det senaste året, som
var så rikt på justitiemord bland de ledande
personligheterna från oktoberrevolutionen,
bekräfta denna förmodan; deras
efterverkningar inom sovjetlitteraturen av i dag äro
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
