Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karl Madsen. 22 mars 1855—16 april 1938. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
ens om — var levande. Men sin största
glädje hade han av nederländsk konst. Det
moderna var ej nog för honom, och han
sade: »Det er rigtig, at vi bør interessere os
mere for den levende Kunst end for den
døde, men adskillig ny Kunst kommer
dødfødt til Verden, medens det bedste af
Fortidens fremdeles er spillevende.»
Under de tider, d. v. s. under de sista
decennierna, då det varit en viss risk att
icke beundra allt radikalt nytt, ha många
konstkritiker, som det hette inom
politiken, varit mjuka på den sidan, som vette
åt vänster. Men Karl Madsen teg helst,
då dylika frågor kommo upp, och var
mycket försiktig. Han visste väl, hur lätt
man misstager sig, och att det var mycket
riskabelt att yttra sig något tvivlande om
värdet t. ex. av en stor Willumsen-relief.
Vi veta, och bättre i vår tid än under
Tegnérs, att »i många former trivs det sköna»,
och det finns ofta en oberättigad skepsis,
då det gäller nya skönhetsformer. Edmond
de Goncourt tänker nog på japanska masker
och träsnitt, då han i en känd trumpen
boutade säger, att »det sköna är det, som
förefaller den i konst obildade motbjudande».
Karl Madsens bok Japansk Malerkunst
öppnade ögonen hos många i Skandinavien
för de i färg och form delikata träsnitten,
som under 1890-talet gingo till Europa och
av vilka många nu gå tillbaka igen till
Japan. Japanerna börja nu själva förstå,
att deras träsnitt från 1700-talet och
1800-talets början voro ej bara ur nationell
synpunkt utan även ur skönhetsvärdets
märkligheter. Fallet kan väl i någon mån
jämföras med dalfolkets uppskattning av
bonddalmålningar.
Madsens bok om japansk målarkonst
innehåller visserligen en utförlig uppsats
om Hokusai, den kanske förnämste av
konstnärerna, som tillhörde
Ukiyoye-sko-lan, den som skildrar »det förbiilande livet»
på sina träsnitt, mén huvudvikten ligger i
boken på de japanska konstverk, som av
japanernas antikvitetskollegium
expertise-rats och värdesatts. De äro målade på
papper eller siden och behandla ofta religiösa
buddhistiska ämnen. För den skandinaviska
konstintresserade världen var Madsens bok
en uppenbarelse av något helt nytt.
Det var vid 1870-talets slut den några och
tjuguårige Karl Madsen vistades i Paris.
Det var här han blev journalist, påpekar
doktor Johannes Lehmann i en liten
förträfflig uppsats, där denna sida av den
mångsidige Madsens verksamhet behandlas.
Han älskade ej blott den unga franska
konsten. Han tillägnade sig Louvren på ett
lovligt sätt. Denna Parissympati motsvarar
nog några sidor i det danska folklynnet.
För några år sedan — det var på
utställningen i Paris 1925 — råkade jag honom i
»la ville lumière», och jag såg, att han
myste av belåtenhet och var som fisk i sjö
i den franska omgivningen. Kanske stod
han dock vad konsten angår allra närmast
Nederländerna, och bland dessa
holländarna och bland dem Rembrandt. Det är
nu snart ett sekel sedan man började, och
främst i Paris, bland konstnärer och
konstkännare fatta Rembrandts storhet.
Delacroix skrev 1851 i sin dagbok: »Kanske
kommer man en gång att upptäcka, att
Rembrandt är en mycket större målare än
Rafael.» Rembrandtkulten, ordet kult
använt i berömmande mening, har vuxit och
vuxit. Dess förnämste överstepräst i
Norden har varit Karl Madsen.
I sin 1911 utgivna bok Billeder af
Rembrandt og hans Elever i den Kgl.
Malerisamling har han ett underbart levande och
djupplöjande kapitel om målningar, som
föreställa Kristus i Emmaus och dröjer
naturligtvis mest vid Rembrandts
framställning av detta gripande ämne. Ur alla
synpunkter tränger han in i detta och säger
de djupaste ting både om ämnet och om
Rembrandt. Madsen hyllar både Louvrens
exemplar och det i Köpenhamn, som han
sätter allra högst. Han säger om denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
