Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karl Madsen. 22 mars 1855—16 april 1938. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a u r i n
Det är en inblick i dansk kultur, ej bara
en förstående och mycket ingående skildring
av Marstrands konst och utveckling man
får, då man genomläser den av en högt
bildad, grundlig forskare och fin stilist
skrivna boken.
Intressant för oss svenskar är att läsa
om Marstrands bröllopsresa till Dalarna.
H. C. Andersen hade rått Marstrand att
resa dit och måla och även velat att
Atterbom skulle vara honom behjälplig. Första
gången han kom till Leksand var 1850,
och han tjusades då av den syn, som gjorde
ett så starkt och vackert intryck på den
unge Artur Hazelius, nämligen då en hel
flottilj av väldiga långa roddbåtar med
nationalklädd allmoge närmade sig stranden
vid Leksands kyrka. Den stora målning
Marstrand utförde av detta motiv, som det
hette på den tiden, hänger på Kunstmuseet
i Köpenhamn och är, om ock något torr,
dock ganska ståtlig. Cyklar, bilar och
motorbåtar ha för längesedan tagit död på detta
sätt att färdas till kyrkan, men någon gång
ror man dock i kyrkbåtarna över Siljan,
om också kanske mest som turistattraktion.
Teckningarna äro väl huvudsaken i
Marstrands konstnärliga produktion. De
bli ändå mera levande, då de
kommenteras av Madsen. Kanske den märkligaste
av alla Marstrandstavlor är den stora
ofullbordade tavlan »Kristus viser den vantro
Thomas sine Vunder». Madsen säger om
Kristustypen:
Vidunderligst er dog i Altertavlen selve
Kri-stusskikkelsens Højhed, Skønhed og Finhed,
Bevægelsens udsøkte Rytme, Udtryckets sjælfulde
Mildhed.
Det finns folk, som undra om det alis
behöves så mycken utläggning och
förklaring av konst. Sådana kan man tillråda att
läsa Madsens Billedkunsten, hans för i
konstens historia alldeles främmande
avsedda bok. De skola efter läsningen
förvånas åt, att en konstnär både i sin
gärning och som personlighet kan växa fram
i ens sinne, då den fattats och förklarats
av en författare, som i finaste mening är
humanist, och vilken, som förut har sagts,
älskar konsten i det stora ordets egentliga
mening. På Kunstmuseet hänger ett
porträtt, som Rubens utfört av abboten
Yrse-lius. Madsen kallar den gamle en kärnkarl,
och bilden är nog något kärvare än Rubens
i allmänhet brukade måla. Yrselius hade till
valspråk: Omnibus omnia, allt åt alla.
Det är kristendomens värdefördelning. Det
dyrbaraste, saligheten, erbjudes åt alla,
men alla vilja ej taga emot. Karl Madsen
hörde också till dem, som ville att i konstens
rike alla skulle få vara med. Ett prov på,
hur frikostigt han ville skänka och hur
gästfritt han ville inbjuda alla till det stora
gästabudet är hans nyssnämnda år 1901
utgivna bok »Billedkunsten». På 165 sidor i
kvartformat från egypterna till och med
Viggo Johansens köpenhamnska
Aftenselskab, där både Madsen själv och Harald
Høffding äro gäster, berättar han med den
klarhet, det goda lynne och den kärlek till
skönheten i alla dess former, som är hans
egen och där han funnit den enkla form,
som tusenden förstå. Det är ej många lärda,
som vilja och kunna skriva så att
allmänheten begriper. Erkänna måste vi, att det
finns vetenskaper, där man ej ens kan för
den stora allmänheten meddela vad den
vetenskapen åsyftar att giva. Men det
finns också, ej minst i de glada
vetenskaperna, som behandla dikt och konst,
mycket som klart kan sägas. Mycket kan också
framställas så att åhörarna känna vida
rymder och stora djup öppna sig för dem
och därigenom få ett rikare livsinnehåll.
Madsen talar i »Billedkunsten» både om
greker och japaner, både om Rafael och
Rembrandt. Han är fördomsfri och mångsidig,
om han lyckligtvis också ej hör till dem,
som tycka om allt lika mycket.
Förordet till »Billedkunsten» innehåller
rent ut sagt mycken visdom. Jag kan ej
låta bli att citera ett par rader:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
