Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karlfeldt och demonerna. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
svariga demonvärld, som vi ständigt frestas
att sjunka ned i.
Problemställningen berör ali konstnärlig
alstrings innersta rot och har ju inte minst
sysselsatt vårt årtiondes diktare, fast den
dionysiska polen fått ett vetenskapligare
namn och kallats det undermedvetna. Som
vanligt trodde man sig ha gjort en
upptäckt, som aldrig gjorts förut, och när man
borrade sig ned genom grenverket i den
tropiska urskog, som skulle växa under det
medvetnas yta i vår själ, och där fann de
drifter som styrde människolivet och
ensamma kunde frälsa oss från ali vår nyktra,
döda rationalism, då förstod man inte att
man råkat in på Pans marker. Och när man
trasslade in sig i lianerna och mycken
dikt blev svår- eller obegriplig, kunde man
därför inte heller anropa Apollon om hjälp.
Det dröjde länge innan man förstod, att
drifterna bara bestå blod och syror till de
gestalter, som vakna händer och klara
ögon ensamma förmå ge form och liv.
Karlfeldt var av naturen väl förtrogen
med denna undermedvetna värld, med
elementarandarna och med driftlivets
dubbelsidor. In i hans trygga diktarvärld tränga
också ständigt toner och dofter som ej låta
sig förenas med någon borgerlig existens.
Ända in i städerna stryker den mystiska
jordanden som det talades så mycket om
i slutet av 8o-talet och början av 90-talet.
Du grändens mö, då människorna sova,
jag vill med dig i löndom mig förlova.
Då solen ser och människorna vaka
skall ingen veta att du är min maka.
Jag är en vilsen röst från våta slätter,
där jordens andar gny i vilda nätter,
och jag är rusig av allt vin som ångar,
då jorden öppnar sina källargångar.
För en bondpojke, som väl kände till
allt folkligt skrock, var det ej heller svårt
att finna namn och symboler för de
fenomen som han snart lade märke till i sitt
eget känsloliv. Men djävlarna i köttet och
i naturen höllos i hans fädernehem tillbaka
av bibelns ord, och till att börja med se
vi också Karlfeldt umgås med
elementärandarna med gammalkristen karskhet. Han
kunde till och med kosta på sig att raljera
med dem. Han hade en viss robust
inställning till både människor och troll, och det
är först vid mogna år, som han lär sig
inse att demonerna måste bemötas med en
viss försiktighet, att de ingalunda höra
till den lättare nöjesgenren i ett skämtsamt
helvete, som moderna människor ha en viss
fallenhet för att tro. Skogsrået till exempel,
som förhäxat så mången vandrare och vars
förförelsekonster Rydberg sist råkat in
under, tar Karlfeldt helt från den
skämtsamma sidan. I en ungdomsdikt kommer
huldran till kolkojan med frestande ord öm
rikedom och njutning till den svarte kolaren.
Hon lade orden så innerligt väl,
den sköna och skamlösa damen,
att kolarn försvor sin syndiga själ
och dito sin svarta lekamen.
Men rik har han blivit, och ögonen hans
de lysa så rusigt sälla.
Han går till skogen så lätt som till dans,
då kamraterna knota och gnälla.
Det är som synes en lekande elegans över
föredraget. Men det traditionellt demoniska
hos skogsrået verkar just inte övertygande.
I Fridolins visor står Hembygdens huldra
att läsa. Verkade kolarens förförerska som
en flicksnärta med lust att ställa till
upptåg, så har flickan nu i varje fall vuxit upp
till kvinna. Hon har röda läppar och
djupnande ögon. Hennes bröst äro täckta
med blomknoppar och helt anständigt bär
hon tydligen rätt kraftigt tilltagna smycken
av silver och koppar. Från bergets salar,
där hon bor med sin fader, längtar hon ut
till solljuset och i fullkomlig motsats till
vad vi föreställa oss om huldror flyr hon
när natten faller på. Hon är ingenting
annat än en personifikation av
hembygdens natur, och som sådan förförisk nog.
Det är inte demonens pilar som skjuter ur
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
