Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karlfeldt och demonerna. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlfeldt och demonerna
i naturen eller från några torra blad, som
vi lagt i en ask eller en bok, stå händelser,
som länge varit glömda, livslevande för
oss och känslor, som vi trodde döda, vakna
som oroande gengångare.» Att en doft kan
återuppväcka för längesen döda
föreställningar och känslor, veta vi alla, men vem
påstår sig kunna reagera även omvänt och
till exempel vid åsynen av en konvalje
på en tavla erinra sig konvaljedoften.
Läkarna påstå att en doft ej kan
reproduceras i minnet. Är Karlfeldts påstående
riktigt, så var han utrustad med gåvor i
sinnena, som även de äro enastående eller
i varje fall mycket ovanliga. Rent
naturenligt var han utsedd till diktare. Förmågan
till sinnesanalogier är ofta själva grunden
i skaldeyrket.
Det är en god och stor gåva att vara
väl utrustad till alla organ och ha en
cirkulationsapparat som pressar blod och säv
till varje fiber i kroppen. Det är också en
fara. Karlfeldt var en lidelsefull människa
och han stod det primitiva nära. Genom
hemliga gångar kände han sitt blod stå i
förbindelse med vårarnas säv och höstarnas
galla. Hans vänner ha betonat det primitiva
i hans väsen, hans hastigt uppflammande
vrede, hans dragning åt det mustiga och
naturalistiska, hela hans gestalts potentiella
kraft. Han var inte främmande för sinnenas
oansvariga yrsel, för självuppgivelse både
i naturens och i det krassare rusets anda.
Det finns en sida av sinnenas värld, där
begreppen gott och ont äro upphävda, en
värld som ännu vilar i kaos, och med denna
värld skulle Karlfeldt stifta en bekantskap
som han ej glömde.
När Nietzsche i sitt ungdomsverk Die
Geburt der Tragödie sökte en förklaring till
uppkomsten av Greklands olympiska och
fulländade konst, kom han att stanna inför
en gudom, som i varje fall då, i början av
70-talet, var halft bortglömd. Han
upptäckte Pan. Han gjorde den iakttagelsen,
att Pan eller Dionysos inom den grekiska
gudavärlden var utrustad med attribut,
som stodo i markant motsatsförhållande
till Apollons, guden som härskade i
skönhetens och klarhetens rike. När Apollon
fordrade måttfullhet och ädel besinning av
sina dyrkare, fordrade Dionysos måttlöshet
och självutplåning. När Apollon fordrade
vakna ögon och konstförfarna händer,
begärde Dionysos full underkastelse under
sinnenas värld, under naturens elementära
krafter, under fasan, ruset, extasen. Och
ur detta motsatsförhållande drog Nietzsche
denna slutsats:
Greken kände oeh erfor tillvarons skräck och
fasor: för att överhuvud kunna leva måste han
framför dem ställa den olympiska världens
dröm-skapelse. Det oerhörda misstroendet mot naturens
titaniska makter, den över allt vetande och
förstående skoningslöst härskande moiran, den store
människovännen Prometheus’ gam, den vise
Oidipus’ förskräckliga öde, Atridernas
släktförbannelse, som driver Orestes till modermord,
kort sagt, den nämnde skogsgudens hela filosofi
med alla dess mytiska exemplifikationer, på
vilken de tungsinta etrurierna gingo under — blev
av grekerna medels denna konstnärliga
mellan-värld, olympiernas, ständigt på nytt övervunnen
eller åtminstone bortskymd och ryckt ur deras
åsyn. För att kunna leva måste grekerna av
djupaste nödtvång skapa dessa gudar, och detta
förlopp kunna vi säkert föreställa oss så, att
ur den ursprungliga titaniska gudaordningen,
skräckens och fasornas, utvecklade sig genom
apollinsk skönhetsträngtan under långsamma
övergångar glädjens olympiska gudaordning, liksom
när rosor bryta fram ur taggiga törnsnår.
För Peterson-Berger, som översatte
Nietzsches arbete till svenska, blevo dessa
tankegångar av oerhört stor betydelse.
Omöjligt är det inte heller, att han låtit sin vän
Karlfeldt få del av denna visionära syn på
konstens uppkomst. Den bör i så fall ha
fallit i god jord. Att den överhuvud har
den allra djupaste giltighet, är uppenbart.
Sist möta vi denna konstuppfattning hos
Bertil Malmberg, som talar om formen som
en mystisk verklighet, som håller demonerna
borta, som bildar ett galler mot den oan-
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
