Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsertkrönika
var en uvertyr, opus 34, genom sitt stoff,
ryskt omfärgade gammalliebreiska motiv,
en något mer givande bekantskap än
balettsviten »Chout», vars grälla orkesterklanger
kanske i sceniskt sammanhang skulle
förefalla motiverade. Bartök, som i fjol
överraskade med sina visst inte vykortsvackra,
men begripliga »Ungerska bilder», reste åter
atonal borst i sin senare komponerade, delvis
dock på likartad folklore byggda rapsodi
nr i för violin och orkester; solopartiet i det
för Joseph Szigeti skrivna verket spelades
av denne med en suveränitet som dock fann
mer tilltalande föremål i Mozarts
A-durkonsert och Paganinikapriser. En konsert
för två pianon av Francis Poulenc uppvisade
samma kuriösa stilblandning som hans för
några år sedan med Wanda Landowska som
solist framförda »Concert champëtre»: i ena
ögonblicket jazzliknande eller andra
nutids-mässiga extravaganser och i det andra en,
som programnotisen sade, »klassicistiskt
arkai-serande stil», som egentligen bestod i
citat-liknande härmning av äldre mästare, särskilt
Mozart. Verkets tekniskt pianistiska värden
tillvaratogos friskt av Sixten Eckerberg
och Ingrid Kjellström. Stilsinne ägde däremot
den i fjol avlidne, konsekvent modernistiske
Roussel, företrädd med en svit i F-dur,
rytmiskt vital i yttersatserna, men vars
harmonik i den långsamma, melodiskt
torftiga mellansatsen fick tid att bli alltför
gnisslande.
Symptomatiskt intresse ägde Alban Bergs
violinkonsert, den för tre år sedan avlidne
wienske Schönberglärjungens sista verk. »På
sätt och vis hans eget requiem» blev enligt
programnotisen denna konsert som dedicerats
»till minnet av en ängel», en avliden 18-årig
flicka. Klingade inte denna sorgelåt också
som en själaringning över en av Berg
representerad dekadent romantisk atonalism — en
besynnerlig men faktisk förefintlig
blandning — som förut manifesterats i hans musik
till Büchners »Wozzek» och Wedekinds »Lulu»?
»Es ist genug», suckade instämmande
åhöraren vid begynnelsen av slutadagiot, som
uppges vara uppbyggt som ett slags variationer
över den nämnda Bachkoralen, vars text
återges i partituret. Oartikulerad jämmer är
vad den utan tonalt centrum med kromatiska
skalans tolv halvtoner opererande
atonalismen ypperligt ägnar sig att återge. För
koraltextens fridsförkunnelse visade den sig
sakna ali uttrycksresonans. I en allegrodel
Erich Kleiber.
med »katastrofstämning» (programnotisen)
kommo några instrumentationstekniskt
originella utbrott i det grova blecket som ett
momentant uppiggande avbrott i den annars
till letargi monotona kompositionen.
Violinisten Louis Krasner, i samråd med vilken
Berg skrev den, spelade med
sömngångaraktig säkerhet den oberoende av orkestern
sina egna vägar vandrande principal stämman.
Jr.
Verk av två på konsertprogram sällsynta
kompositörer från 1700-talets senare hälft
blevo levande musik, inte museinummer,
såsom mestadels händer vid dylika
uppgrävningar; det var den även detta spelår
gäst-dirigerande Erich Kleibers taktpinne som
här fungerade som trollspö. I Dittersdorfs
merendels naivt programmatiska symfoni
»De lykiska böndernas förvandling till
grodor», som dirigenten själv bearbetat för
konsertbruk, fängslade främst adagiot, som
när det skall skildra hur bönderna bryskt
och hårdhjärtat avvisa gudinnan Latona gör
detta med en pregnans som tycks antecipera
mellansatsen i Beethovens G-durkonsert för
piano, där en likartad markerad motsättning
förmodats syfta på Orfeus och
avgrundsandarna. I Johann Christian Bachs »Sinfonia
D-dur för två orkestrar» var det Mozart som
förebådades genom en för Johann Sebastians
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
