Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
son utmärkande förening av kvickhet och
sångbarhet. Nöjet och den akustiska
behållningen av numret ökades av att man för
ovanlighetens skull även såg två med varandra
konverserande orkestrar, placerade som
grupperna blivit var för sig på podiet.
Wienaren Kleiber — numera säkerligen
ratad i sin av rasfanatismen hemsökta
födelsestad — befäste med sina fyra framträdanden
under höst och vår de av honom i fjol vunna
sympatierna. Han visade’ inte blott den lätta
handen för Kleinkunst såsom i sistnämnda
verk och andra, t. ex. Schuberts
»Rosamunda»-musik, som klang så fräscht som om den
aldrig misshandlats av restaurangkapell.
Kleibers både delikata och fast formande
dirigeringskonst träffade den specifika stilen
bl. a. hos så artskilda verk som Ravels
pal-jettgnistrande Spanska rapsodi, Tjakovskijs
»fyra», »ödessymfonin», som med sådan
passionerad tolkning väl hävdar sin plats
bredvid de femte och sjätte symfonierna, samt
Beethovens åttonde symfoni. Nu återfick
denna sin vingade humor, som alltför mycket
saknats i ett tidigare, huvudsakligen korrekt
utförande under annan gästdirigent, Helmuth
Thierfelder.
Med Fritz Busch som äntligen utsedd
ordinarie kapellmästare efter Talich har något
stabilare dirigentförhållanden inträtt. De 24
konserter, fördelade på 3 perioder, som letts
av den från tidigare gästuppträdanden kände
tysken ha i det hela avgjort de förut mellan
pro et contra något svävande intrycken till
hans förmån. Som kreditposter kunna i varje
fall antecknas sådana inte blott av kraft och
energi utan också av finhet utmärkta
framföranden som, för att välja ur symfonihögen,
de av Beethovens fjärde, Brahms andra,
Mahlers femte, Berwalds »Sérieuse» — dessa
och andra välkända verk som, hur
nödvändigt det än är att också få höra nytt i klokt
avvägda proportioner, dock tillhöra en
musik-törstande mänsklighets mer beständiga
följeslagare. Jämte Berwaldsymfonin ha
naturligtvis flera andra svenska verk spelats under
förste dirigenten. Mindre lyckligt utföll en
Wagnerkonsert, särskilt beträffande den givna
andra »Tristan »-akten, där sångsolisterna
alldeles dränktes av orkestern, förklarligt nog
då denna, så olämpligt som möjligt i ett
Wagnerdrama, här måste bli placerad i
samma plan som de sjungande; i slutscenen ur
»Siegfried» lyckades åtminstone Martin Öhman
i titelpartiet något bättre än som Tristan
hålla orkestern stången. Även detta spelår
avslutades storstilat med ett under Busch
framfört andligt körverk, Brahms »Requiem».
Varken vid denna konsert eller den med
Wagnerprogram framstod emellertid
anlitandet av utländska kvinnliga solister som något
nödvändigt.
Adolf Wiklund, som i våras tog avsked som
ordinarie andre kapellmästare men i höst
återkommer som gästdirigent har bl. a.
förmedlat bekantskapen med de här ovan
omtalade nyheterna av Walton, Starokadomskij
och Egk samt med sin egen symfoni fått
påminna om sitt gedigna tonsättarskap. Mot
nämnda genom första satsen patetiskt
anslagna verk kan fortfarande endast den
in-vändingen göras att den rytmiskt pikanta,
något om balettscen erinrande tredje och sista
satsen har mer scherzoartat intermezzo- än
finalkaraktär. Och under Kleiber har
Wik-lunds andra pianokonsert spelats av Sven
Brandel med samma tändande verkan som
förra gången för åtskilliga år sedan.
Som en meteor bländade åter Eugene
Or-mandy vid spelårets första konsert, den enda
av honom dirigerade. Ansermet, välbekant
här sedan fem år tillbaka, ledde nu tre
konserter, varav den sistas program bl. a. upptog
Honeggers »Konung David», märkligt nog
uppförd för tredje gången under samme
ledare. En nv fransk dirigentbekantskap, Albert
Wolff, vann oss framför allt genom den
spirituellt tindrande godmodighet varmed Haydns
»klocksymfoni» kongenialt återgavs vid hans
enda framträdande.
Riktigt onsdagsmässig — om så får sägas
med tanke på den mest anspråksfulla
konsertserien — föreföll ej den vid föregående
besök mig undgångne finländaren Simon
Par-met-Pergament, som vårdat, men med ännu
ej alldeles övertygande utförsgåvor dirigerade
bl. a. Tjajkovskijs »Pathétique» och Sibelius
sjätte symfoni, vars enligt programnotisen
»asketiskt inåtvända» språk också är
svårtolkat. Likaledes en enda gästroll vid
onsdagskonsert gav den i Norrköping stationerade
kapellmästaren Heinz Freudenthal, som
på-passligt ackompanjerade i en så pass krävande
uppgift som Szymanowskis första
violinkonsert. Temperament är han i besittning av,
även om det tog sig överdrivna yttre uttryck
i hans dirigering av bl. a. Agrell-sinfonian och
Tjajkovskijs »Romeo och Julia»-uvertyr, detta
genombrottsverk som in nuce innehåller den
för den blivande symfonikern karakteristiska
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
