Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
zart- och Beethovenkvartetter utmärkte den
för oss nya kanadensiska Hart
House-kvar-tetten kunde påminna om den för ett 20-tal
år sedan här konserterande
London-kvar-tetten, vars primarie, James Levev, nu också
återfanns i samma egenskap. Likaledes en ny
bekantskap, den amerikanska
Curtiskvartett-en, tycktes finna sin egen ton i Dohnånyis på
saftig klang och temperamentsurladdning
beräknade Dess-durkvartett. Varken dessa
gäster eller våra egna inom kammarmusik
arbetande sammanslutningar, däribland den
alltjämt för inhemsk produktion i bräschen
trädande Fylkingen, ha beträffande
publikuppmuntran kunnat rosa marknaden.
*
I vårt av orkesterkonserter övergödda
musikliv får också mängden av övriga enskilda
konsertgivare, varibland varit flera av de på
Konsertföreningen entusiastiskt applåderade
solisterna, oftast framträda inför glest besatta
bänkrader. Därmed är ju intet sagt om
vederbörande artisters kvalitet, men till ursäkt för
en för sin försumlighet ibland i upptuktelse
tagen publik kan anföras dels svårigheten att
på förhand avgöra sanningshalten i reklamens
förespeglingar, dels flertalet solistprograms
sedan många år tillbaka föga varierande
sammansättning. Undantagen, de som tillvunnit
sig större uppmärksamhet, ha varit främst tre
förut endast genom film eller grammofon
kända men just därför personligt
nyfikenhets-retande sångartister. Lawrence Tibbett, som
först gästuppträdde på Operan, var en även
vid konsert fängslande bekantskap, så
intensivt som han uppgick i var av honom tolkad
lieds och ballads stämning och så suggestivt
som han i operaarior genom sitt även mimiskt
avspeglade rörliga föredrag röjde den starkt
dramatiske operabarytonisten. Lily Pons,
»världsstjärnan i fickformat», med det
strålande leendet och den lilla men silkesspunna
sopranen, intog inte blott som en ganska
perfekt koloratursångerska utan ännu mer genom
utsökt återgivande av programmets
romanser, särskilt de av landsmännen Fauré,
Debussy och Ravel. Inte lika mycket som de
båda nu nämnda konsertgivarna motiverande
det för Konserthusets stora sal förslående
publikintresset föreföll Erna Sack: hennes
ekvilibristiska uppvisningar i de högsta
vokala rymderna utmärktes ej alltid av den
fulländning som först gör sådan musiksport
njutbar; sitt bästa gav den mycket unga
tyskan med några okonstlat utförda sånger i
folkton.
Något för tidigt ute —• kunde, för att även
nämna några i Konserthusets lilla sal
konserterande sångerskor, kanske tyckas om den
spanska sångerskan Emma Otero, som på sin
första utlandsturné även besökte Stockholm:
med mer stadgad röst och med ett mer kräset
program, som mindre än nu favoriserar den
billigt tjusiga spanska schlagern, blir hon
med sina tydliga musikaliska förutsättningar
möjligen i en framtid alltigenom lika angenäm
att lyssna till som hon redan nu i läcker
krinolin var välbehaglig för ögat. Även om det
beträffande Margaret Matzenauer,
Metropoli-tans forna stjärna, nog måste sägas tvärtom,
d. v. s. att hennes första Stockholmsbesök blivit
väl sent påtänkt, skänkte hennes konsert
behållning: med osviklig stil och stark inlevelse
tolkades mästare från olika epoker, Bach och
Handel likaväl som Brahms, Strauss och
Re-spighi. Det var en mästersångerska som borde
ha hörts tidigare, medan rösten, detta
svekfulla uttrycksmedel för ett andligen ännu på
sin höjd stående konstnärskap, helt kunde
utveckla en mot intentionerna svarande skönhet.
Bland svenska konsertgivare skola i stället
för de allra senaste debutanterna framhållas
två redan något kända musiker, Sven Karpe
och Töre Wiberg, som vid en gemensam
konsert med svenskt program åter tillvunno sig
sympatier. Violinisten Karpe gjorde det
särskilt genom smakfullt utförande av en
Romansonat och en sonatin av Erland von Koch,
medan Aulins violinkonsert föreföll
ving-klippt, i saknad av sin färgrika
orkesterled-sagning, och i övrigt vilsekommen på det
annars av kammarmusik bestående
programmet. Klart och klangskönt spelade pianisten
Wiberg »Tema med variationer» av Emil
Sjögren — en hyllning åt minnet av den för 20
år sedan bortgångne tondiktaren.
Juni 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0564.html
