Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsertkrönika
kontrasten mellan stormande lidelse och
smältande sötma.
*
»Hur skönt när bröder kunna sämjas!» —
låg det nära till hands att med psalmisten
utbrista när Adolf Busch efter avslutade
prestationer syntes under applåderna lekfullt knuffa
till dirigenten Fritz Busch. De båda kunde ej
undgå att inkassera sympatier när under
Mendelssohns violinkonsert den tanken, mer
eller mindre medvetet, trängde sig på
åhöraren: denna i det tyska riket förbjudna nobla,
tysk-judiska musik spelas nu av en därifrån
emigrerad violinist under ledning av hans
likaledes emigrerade bror. (Till förekommande
av missförstånd skall konstateras att bröderna
Busch dock ej äro judar.) Bortsett från sådana
inte sentimentala men musikaliskt
ovidkommande synpunkter är det en särskild aura
över Adolf Buschs spel, i synnerhet när som
nu dess förandligade mästerskap åter
utvecklades även i Beethovens violinkonsert.
En del andra solister ha nämnts i samband
med nyframförda verk. Bland övriga
violinister hävdade åter Mil stein och Prihoda sin
rangställning, den förre i Brahms konsert, den
senare i Mozart- och Dvorakkonserter. Ett
nytt namn att minnas är Endre Wolf, en ung
ungersk violinist, konsertmästare i Göteborgs
orkesterförening, som i Bachs E-durkonsert
ibland kunde störa med känslosamt vibrato
men tog revansch i Szymanowskis första
konsert; det var, alldeles i överensstämmelse med
verkets avsikter, som att komma under
klangnarkos att lyssna till denna över orkesterns
yppigt skiftande färger välljudsbräddat
framglidande violinton. Beträffande Blanche
Hon-egger skall här endast anmälas
samstämmighet med den kritik som av hennes
Beethoven-spel erhöll den uppfattningen att hon borde
äga särskilda förutsättningar för —
Mozarttolkning. Utmärkta inhemska solister ha
också trätt fram, Lottie Andréason i
Atter-bergs konsert och Ernst Törnqvist i den
»Vi-valdikonsert» som Kreisler roat sig med att
komponera.
Färre äro alltid virtuoserna på violoncell,
kallad »violinens styvbror» såsom ett
jämförelsevis mindre uttrycksrikt soloinstrument
och vars litteratur är fattigare. Betecknande
i sistnämnda avseende är att den Mozartska
»violoncellkonsert» som Raya Garbousova
spelade är en av Cassadö verkställd
bearbetning av en av mästarens valthornskonserter.
Den magnifika, förut endast från egna
konserter kända ryska cellisten har ställt sig i
jämnbredd med sådana åter gästuppträdande
konstnärer som Piatigorskij och Feuermann.
»Flamme bin ich sicherlich» — den
versraden kan som självdeklaration citeras av
Annie Fischer, den likaledes under förra
spelåret med eklatant framgång konserterande
ungerskan, som när hon nu för första gången
spelade i Konsertföreningen, genomglödgade
Schumanns pianokonsert med sitt heta men
fast tyglade temperament. Cherkasskij
triumferade denna gång i Tjajkovskijs för honom
särskilt väl liggande konsert. Två
Beethoven-konserter ha exekverats, C-dur av Ania
Dorf-mann, som jag tyvärr ej hörde, och c-moll av
Lubka Kölessa, vilkens föredrag var mycket
smakfullt men väl glättat för detta mer än
C-durkonserten utpräglat beethovenska, i
första satsen karakteristiskt vresiga verk, ett
av Arthur Schn.abels praktnummer. I Liszts
Ess-durkonsert hade Simon Barer efter
åtskilliga års bortovaro fått en för hans briljanta
bravur lämplig uppgift. Utom redan nämnda
svenska pianister skall framhållas Carl Tillius
för elegant utförande av Saint-Saëns andra
konsert.
* *
Att även ett kollektivt väsen som en
orkester har sin individualitet påmindes man åter
om vid åhörandet av Berlins Filharmoniska
orkester, vars konserter under förra spelåret
jag ej bevistade. På samma sätt skulle det ej
ha klingat med samme dirigent, Eugen Jochum,
i spetsen för Konsertföreningens orkester. Det
skulle vara lockande att söka påvisa skillnaden
och orsakerna till den, men jag får nöja mig
med konstaterandet av det omedelbart
erhållna allmänna intrycket. Kapellet, som
under världskriget konserterade här under
Ni-kisch, har ej gått tillbaka under sin
nuvarande huvuddirigent, Furtwängler, om vilken
Jochum redan genom sina svajande
dirigentrörelser kunde erinra. Vid den nu givna andra
konserten med österrikiska programnummer,
Schuberts »ofullbordade» och Bruckners
sjunde symfoni, beundrades det lika
klangkulti-verade och disciplinerade som livfullt
pulserande spelet.
*
Också bra stråkkvartetter äga en
kollektivsjäl. Det finslipade samspel som bl. a. i Mo-
SH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0563.html
