Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit
S ‡> o n g
samtidigt i skottlirijen för
tendenslitteraturens idyllkritik. Även i bedömningen av
hennes senare produktion tycker man sig
därför ibland märka en viss dubbelhet:
antingen en reservationslös uppskattning
på grund av dess ytligare
stämningsegenskaper eller ett snävt avspisande med den
hennes böcker en gång för alla åsatta
nitti-talsetiketten.
Tiden borde eljes kunna vara inne för
att även på tjugutalets bägge strängt
skilda slag av vardagsrealism anlägga en
annan synpunkt än den polemiska
dagskritikens. För årtiondets litterära
behållningskonto kommer litteraturhistorikern
att räkna det som en avgjord tillgång, att
varken den ena eller den andra ansatsen till
likriktning lät sig genomföras. Svensk
verklighetsdiktning måste ha rum för
motsättningar, likaväl som svensk vardag har
det. Berit Spongs böcker komma också
otvivelaktigt att räknas som representativa
för den »vardagsskola», ur vilken även en
stor tjugutalsdiktare framträdde: Birger
Sjöberg.
Den popularitet i ordets egentligaste
bemärkelse, som genast kom Berit Spongs
första diktsamling Högsal och örtagård till
del, gällde kanske i främsta rummet dess
pittoreska provinspoesi, Östergyllendikterna
med ostagäng och skördeottor, med
knyppling och äppelskalning, med vyer av vida,
vaggande sädesfält och trånga, knaggliga
småstadsgator, där syrener nickade över
gårdsplanken och lackvioler lyste i fönstren
»bak blåade och stärkta pingstgardiner».
Det var givetvis en poesi, till vilken det
redan fanns en förträfflig resonansbotten i
nittitalsdikten, i Heidenstams och Frödings
herrgårdsidyller likaväl som i Karlfeldts
och Österlings bondeidyller. Ibland kunde
t. o. m. den egna tonen alldeles drunkna i
den kraftiga resonansen från Karlfeldts
för så många yngre poeter farliga verskonst,
t. ex. i den i och för sig nog så virtuost
realistiska Skördeottan:
Nu åker vid randen av dödstunga ax en ung och
solbränd patron
och styr med en van och stadig hand två blanka
ardennerston,
som sänka de fransade hovar i mark, där lärkorna
flytt sina bon.
Se, han sitter där rak
och kragad och fin
i ett grannare surr än från svärmande bin!
Och han rör på en spak,
och han vänder igen
med sin röda slåttermaskin.
Man lyssnar ofrivilligt efter ännu ett
rimord —• Fridolin! Karlfeldts myndige
och kvinnokäre lantpatron var till väsentlig
del en självinkarnation; därav hans
oemotsägliga poetiska pondus. Den »Östergyllens
sultan», för vilken ax och kvinnor böja sig
i Skördeottan, är däremot endast sedd
utifrån, och vad värre är, inte med
författarinnans egna ögon. Därför har dikten inte
heller blivit mer än en lyckad pastisch.
Sitt eget oefterhärmligt graciösa behag
fick Berit Spongs Östergyllendikt däremot,
så snart hon vände sig till en speciellt
kvinnlig erfarenhetssfär och till de ting,
som äro »en matmoders ögonlust»;
En solfläck blixtrar på din kniv
var gång du rör din hand,
och jag kan aldrig tröttna att betrakta,
hur dagern spelar rosigt klar
i alla tunna band
av äppleskal,
som ringlar sig i skålen sakta.
Men samma säkra impressionism,
varmed en sådan luftig och färgklar genrebild
fångats, kunde också på ett beundransvärt
sätt konkretisera ett blixtsnabbt
psykologiskt förlopp i kärleksdikten om
flickan, som bland vildsådd klöver
narrat dig att tro
att hon somnat i det klara,
vida ljusets ro —
hon, som blott du böjt dig över
hennes kind, såg upp och tog
dina ögons allvarsömhet,
innan blicken log.
Även om Berit Spongs östgötapoesi
har sugit åtskillig must ur nittitalsdikten,
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
