Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
får man ej förbise, att den framför allt
har naturliga rötter i det ljusa och bördiga
slättland, vars poetiska namn Östergyllen
redan rimmar på idyllen. Man behöver
bara som turist färdas genom den
Vätter-trakt, där författarinnan är född och
uppväxt, för att känna »Folkungarnas jordar
ånga i middagsväkten». Är man litterärt
disponerad, undgår man inte heller
förnimmelsen av hur Heidenstams och nittitalets
anda här alltjämt svävar över Vätterns
vatten. På dylika intryck —- endast så
mycket starkare, när de höra till de tidiga
och bestående —■ beror det väl, att Berit
Spong själv så gärna vidgår sin
samhörighet med nittitalet —• den är lika mycket
ursprunglig, geografisk, som den är litterär
— och att hon som författarinna aldrig
släppt kontakten med barndomslandskapet
för en mera modern orientering.
Av ett egnare stoff än de provinsiella
dikterna i Högsal och örtagård är dock den
personliga bekännelselyrik gjord, som
samlats i bokens sista avdelning, Från en kvinna.
Inspirationskällan är den gamla, som
banalt benämnes olycklig kärlek, det »kval»,
som enligt fru Nordenflycht »hopen ger
förhatligt namn». När fru Nordenflycht
ansade sin i själva verket oförvissneliga
hyacint på fönsterbrädan, anade hon väl
ej, att dess späda hjärtblad omslöto ali
följande svensk jaglyrik. Det är ett högt
beröm, om man säger, att författarinnan till
Högsal och örtagård med ali sin moderna
formtalang också återkallade något av
den enkelt gripande tonen i den första
verkliga svenska jaglyrikens äktkvinnliga
resignationsdikt »Till en hyacint» i strofer
som följande:
Det fanns ett bud, långt större än din viljas,
ett hemskt och grymt, som aldrig jag förstått.
Vad blev vårt möte, då vi skulle skiljas?
Vad var vår kärlek, då den gick så brått?
Vi gå väl en och en till skuggans länder,
där ingen minnets fläkt vår kind berör.
Och det blev andra händer, andra händer,
som skola hålla mina, när jag dör.
Det bör påpekas, att det före år 1924
inte hade publicerats mycken modern
svensk kvinnolyrik av denna omedelbara
och öppna art — senare har Berit Spong
som bekant på denna punkt rönt rik
efterföljd inom tjugu- och trettitalets
kvinnliga diktargeneration.
Egentligen äro dock dessa dikter
ensamstående i hennes lyriska produktion;
smärtan och bitterheten komma senare i
denna aldrig till öppet uttryck, men väl
kampen för övervinnandet av dessa
affekter. En programmatisk livsdyrkan fyllde
en stor del av tjugutalslyriken; när man
söker ett ord för att karakterisera
stämningen i Berit Spongs mera behärskade
och försynta poesi, stannar man vid något
sådant som livsvänlighet. Dess mest
personliga särmärke är kanske just en envist
fasthållen durton, en strävan efter den
harmoni, vars uppnående kräver inte bara
verskonst utan även ett slags
levnadskonst. Ett kvardröjande i passiv
resignation vore främmande för denna dikt, som
med fast vilja vände sig mot ett Vita
nuova, om detta också endast är den grå.
vardagens:
Länge har hjärtat slutits
kring det kära förgångna,
stolt och ensamt det låg.
Spillrorna av det som brutits,
höll jag förtvivlat fångna
under vandrande våg.
Men nu ha mäktiga flöden,
allt som helår och härdar,
banat sig väg dit ner.
Kommen då, väntande öden!
Inga gyllene världar
vill jag tigga av er.
Många vägar kunna leda till övervinnelse..
En är den, vars visarsten bär den ibsenska
inskriften: »Evigt ejes kun det tabte»:
Ljuv, kär
blir den dryck, man mist
med osläckt törst.
Det är
dock att segra sist
att älskas först. (Till den andra.)’
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
