Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
till dansen och sänder henne i väg med de
blida och stilla orden: »Och nycklestället
vet du under bänken. Ha roligt nu så länge
du kan få!» Och den, som spelar upp till
dansen, är den puckelryggiga Ottilie
Rosenlind, sittande på sin höga albumsstapel vid
förmakstaffeln:
Men om hon ser sig omkring, hon har
den fattiga spelmanströsten:
Jag tände ögon, jag lyfte fot,
och vad jag längtat tog bättre rot
i alla de unga brösten.
Ja, i den med graciös humor berättade
sagan Sjöfrun och vantarna vill
författarinnan till och med få oss att tro ett för
falskhet och farlighet så beryktat fruntimmer
som sjöfrun om ett sådant glatt ädelmod,
att hon nöjer sig med fiskarens vantar till
byte och blir »vän med alla för denne
endes skull»:
Nu vänta dig din hustru
och värme och ljus.
De passa dig långt bättre
än jag och mitt hus.
Min lilla vantevän,
vi dröjer du här än?
Gå hem — och nästa vecka
så kan du ro igen!
De berättande allmogedikterna i
Lärkornas land verka eljes alltför utdragna
och pastischmässiga; så undgår man t. ex.
inte ens de bägge rivaliserande
storbönderna, vilkas träta aldrig heller tycks kunna få
någon ände i svensk folklivsdiktning.
Betydligt självständigare och
verkningsfullare framträder då Berit Spongs
berättartalang i prosanovellens form.
I motsats till versberättelsen kan ju
prosanovellen ingalunda sägas vara någon i
utdöende stadd litteraturart. Tvärtom ha
veckotidningarna och söndagsbilagorna
framlockat en ymnigare flora av »noveller»
än någonsin, till vilken så gott som alla
författare villigt lämna sin tribut. Men
därmed har också novellistiken alltmer
kommit att betraktas som en bisyssla för lediga
stunder och i rent förvärvssyfte, på vars
alster det inte lönar sig att lägga ner någon
egentlig konstnärlig omsorg. På sin höjd
kan man, om man något år inte har fått sin
julroman färdig i laga tid, skrapa ihop ett
fång på måfå tillkomna tidningsnoveller
till en s. k. mellanbok. Att sedan
novellsamlingarna ofta få vandra raka vägen
till bokrealisationernas hyllor, beror nog
till stor del på att publiken längesedan har
genomskådat denna tillkomstprocedur. Allt
kan i varje fall ej skyllas på dess påstådda
bristande intresse för novellen som sådan.
Att en novellist med konstnärlig ambition
kan vinna även en bred publik, har bland
andra Berit Spong visat.
Hon äger en hel del av de egenskaper,
som äro oundgängliga för novellisten:
förmågan att framställa en seen åskådligt,
plastiskt, men på samma gång så, att den
betyder något mera än vad som direkt
utsäges, att det står något att läsa även
mellan raderna. Och det är inte bara i de
enskilda novellerna man lägger märke till den
målmedvetna kompositionen; åtminstone
samlingarna I Östergyllen och
Kungsbuketten verka även som böcker enhetliga och
inte tillfälligt sammanställda. I den
förstnämnda utgöres det sammanhållande
elementet av den folkliga miljö, i vilken
författarinnan rör sig med en omisskännlig
och obesvärad förtrogenhet. Den ljusa
stämningen är förhärskande liksom i
dikterna; Berit Spongs humor kommer t. o. m.
betydligt bättre till sin rätt i prosan. En
renodlat tragisk historia, endast
nödtorftigt camouflerad under den ironiskt
bagatelliserande titeln Ett litet äventyr,
frapperar som ett mörkt blodstänk i
den ljusa vävnaden. Berättelsen
börjar med att den unga Agnes Dömar, som
har vallonblod från Finspång i ådrorna och
inte är riktigt lik slättens blonda
bonddöttrar, på dansbanan blir uppbjuden av
en furir från Linköping, och den slutar
med att hon några månader senare stöter
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
