Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[Berit Spong
Den vägen har alltid gärna vandrats
av diktens folk, och kontrasttemat dröm
— verklighet, dikt — liv varieras även i
åtskilliga av Berit Spongs senare dikter och
noveller.
En annan väg är den, som leder från
ensamhet till gemenskap; Berit Spong
diktar om den gemenskap, som förenar
alla kvinnor till Systrar:
Men genom ett blir skiljemuren fälld:
att kärleken för oss haft samma väsen
av eld.
Det ger oss systrars ögon för vårt släkte.
Känslans gemenskap kan till och med
bryta ner tidens skiljemurar.
»Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem och
oss, men alla människoöden susa under
fingrarna på samma spinnerskor» — så
formulerade Heidenstam i sin
folkungaroman sin egen och ali historisk diktnings
raison d’étre. Därför har Berit Spong
kunnat illustrera sin sats om smärtan, som
ej blott isolerar utan även förenar, i
samtalet mellan Helga och Träla-Tora i den
ståtliga parafrasen över Gunnlaug
Ormstungas saga:
Mot Helga böjd den gamla teg. På kvinnors vis
hon såg
sin egen vårsorg leva hos den unga,
och bådas hjärtan skälvde tyst i samma smärtas
våg.
Den ena var ett hövdingbarn, den andra var en
träl.
Men kvinnor se i kvinnor nära fränder
i denna stund, då kärlekens och drömmarnas
farväl
går som en storm med ödessus och böjer deras själ
och glädjen vissnar mellan deras händer.
Trots inspirationen från den isländska
sagan hör diktcykeln om Helga den fagra
närmast samman med samlingens jaglyrik.
Formen är fylld av ett personligt innehåll;
därför lever den. Detsamma är i själva
verket fallet med flera av de skenbart
rent etnografiska östgötadikterna. Vad
blicken stannar vid i t. ex. Ostagäng pd
Nycklinge, är till sist inte
ystningsproce-durens pittoreska detaljer utan de lantliga
kvinnofigurerna själva, alltifrån den av
kärleken svikna sömmerskan, vars av nålen
stungna fingrar arbeta med »samma
darrande brådska som vårlöven på en asp»,
till den nyvordna änkefrun på Åby:
Se frun på Åby, som böjer
sin panna mot denna doft!
Vem rosar nu, vad hon samlar
i visthusbodar och loft?
Men hårdare blott hon kramar
sin droppande linneklut,
tills tråden till bristning stramar —-
Det är, som vrede hon kraften
ur gäckande minnen ut.
Det finns hos dessa vardagens döttrar
en seg kraft, som diktarinnan förstått att
uppskatta.
Berit Spongs andra diktsamling
Lärkornas land har mindre att ge av den
jaglyrik, som naturligt nog är förbehållen
de avgörande ögonblicken i en lyrikers
utveckling. En blekare resignation präglar
här också flera dikter: »Önskelös heter mitt
hjärta i dag. Önskelös mitt i våren.» Men
kvar står också alltjämt föresatsen att
rädda och bevara morgonskimret över
tillvaron:
Lilla sjö, lilla balsamträd!
En så strålande dag
skola vågorna bara slå
med skrattande slag.
Ja, ja! •—- I lek skall lövet gå,
och vara lycklig skall jag.
(Visa.)
Det är en idyll, som inte bara är passiv,
snarare ett ja på trots till livet. Den
rymmer därför inte heller blott den naturliga
glädjen över det vårliga, ungdomliga och
friska i tillvaron utan också förståelsen av
alla dem, som stå utanför ringen, men som
ändå kunna betrakta dansen utan avund
och sneda blickar. Där är kära far, som först
går på jakt med salt i dubbelbössan efter
pigornas kurtisörer men kommer på bättre
tankar vid minnet av längesen svunna
vårnätter. Där är mor på Jolberga, med grått
vid tinningen, som styr ut sin vackra Stin
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
