Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gunnar Björling. Av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorsten Jonsson
rikedomar; i beskare ögonblick kan man tycka
att hela historien med upplevelserna ingenting
annat var än ett försök till kompensation,
ganska löjligt:
Jag kom, padda i skogen. Hög är min paddkonungs
sal. Jag hoppar så ensam i skogen.
Jag vill spänna mig, ändlöshetsblåsa, kring jorden.
Med en enkel, vacker och för ovanlighetens
skull alldeles allvarsam formulering har
Björling pekat på var knuten sitter: »Ett
ting jag söker, och jag mäktar inte: att stå
ensam under aftonstjärnan.»
Detta komplex av upplevelser är
bakgrunden till den kris i vilken mystikern Gunnar
Björling i sina första böcker befinner sig.
Resultatet av det permanenta kristillståndet
är framförallt attityden och formen i hans
tidigare diktning. »Rappa ögon, rappa
händer, fötter, slå, slå till», hette det. Formen i
de tidigare böckerna tycks också vara avsedd
som en örfil åt läsaren. Vill man hålla på
Björling i vått och torrt, kan man svara, att han
skriver för att ge uttryck åt sin mystiska
livsåskådning, och mystik är ingenting att
begripa utan något att erfara. Det är sant,
men fördenskull behöver evangelisten inte
räcka ut tungan åt åhöraren — så här:
Jag su-per
super
så gör gud om han steg ned på denna jorden
härliga
jorden.
Jag skrattar åt elefanten, han spyr ut galla,
när jag ser oxar och tjänare.
Dockvidareså (mitt hemliga tecken, meningslöst —
har ni begripit?)
Eller så här:
Vi — att skandalisera! Sedan är Jonathans casus,
och ingen talar vårt. Allt är tsji-tsju! tsji-tsja! och
kara-kara-ka! kara-ka! ki eller ögats femkants.
De båda sista citaten är hämtade ur
diktsamlingen Kiri-ra! (1930), som jämte
Björlings bidrag till modernisttidningen Quosego i
slutet av tjugutalet utgör det mest outrerade
i hans produktion. Vid första
genombläddran-det är Kiri-ra! en smålustig bok. När man
läser om den, kan man bli lite irriterad och
undra om inte följande korta aforism
tillhör det mest tänkvärda i den: »Yrvaket
öra kliar sig: bäst är det banala.»
Det är emellertid orättvist om man tänker
sig att ali den kantiga och knattrande
aggressivitet, som ryms i dessa första små volymer, är
tillkommen på pin jäkelskap. Dels finns det
alltför mycket självironi i den, dels behöver
Björling sin exklusiva diktvärld för två andra
syften. Det ena av dem pekar han på i en av
sina mest begabbade aforismer:
Du pigtjusares blomma, värld! Du mitt hjärtas
kvitter, och gräslök och hals. Och jag är privatdillare.
I mitt gräsblåa hus, i mitt rosenkastell är jag myndig
mentor, munfull och major.
Det där betyder väl ungefär så mycket som:
Du värld, som alla banala och sentimentala
figurer betraktar som en liten blomma i
knapphålet, dig uppfattar jag på ett annat
sätt: facetterat, fragmentariskt, ofattbart
och symbolrikt. Och i och med det att jag i
mitt verk skapar om dig på mitt privata sätt,
blir jag också herre över din mångfald och kan
kommendera över dig hur det behagar mig.
Det är så att säga den direkta vinsten med
det hela, och den är ju lättfattlig. Det andra
syftet är mera invecklat, och det måste ha
någonting med den frommes självplågeri att
göra. Om man vill ställa saken på sin spets,
skulle man kunna säga att Gunnar Björling
använder sin besynnerliga och exklusiva form.
ungefär som den heliga Teresia brukade
späk-ningen, till förfång för de lättvunna
behaglig-heterna och till fromma för viljans utveckling.
Han är en människa med en kallelse — i och
för sig tycker han inte det är nånting att göra
väsen av: »själva kallelseprincipen finns i
varje mänska under vissa förhållanden, och
i idioter och charlataner och förbrytare,»
heter det i en senare bok. Men sin uppgift
måste en människa förverkliga, även om det
är besvärligt och drar lidanden med sig. Sin
andra bok har han kallat Korset och löftet
(1925), och i den överflödar det av rent kristna
formuleringar. Där finns också en tankegång,
som ligger den kristna om jorden som en
jämmerdal ganska nära; vad en människa
måste lägga vikt vid att utveckla är sin
»bärarvilja». Författarens livsideal skulle
visserligen »i princip» lösa konflikten mellan
böjelse och vilja, men i denna bok är det
ändå ständigt fråga om andra ting än vila:
mod, prövning, förtvivlan, uppgift är de ord
som ger sin prägel åt meditationerna i Korset
och löftet. Här kan det till och med ibland
förefalla honom som den kristna
lidandestanken inte tillräckligt klart höll perspektivet
öppet mot de verkliga svårigheterna: »Hur
andelös är inte vår
påskbetraktelsekristendom, och till djupet sorglös: märglös: hopplös,
därför att den ej vet, ej vill mod, kraft och
prövnings ande. Den känner jord och himmel,
men ej ändlösheter och förtvivlan: vilja!»
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
