Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Gunnar Björling. Av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Björling
Det är denna livsstämning, som senare,
i den oartikulerade diktboken Kiri-ra!, slår
över i aggressivitet och behov att värja sig
genom att vända utåt en yta, hård och
knott-rig som ett slipband med
karborundumkri-staller på.
* *
*
Solgrönt (1933) heter Gunnar Björlings
nästa bok efter Kiri-ra!, och den bär ett motto,
som talar om nya källsprång: »Människa som
syn går opp, och min stillhet är ljus och luften,
solgrönt.»
Det är naturligtvis inte riktigt att säga,
att den bj orlingska diktningen alldeles har
bytt karaktär i och med Solgrönt; den är
fortfarande kaotisk och kalejdoskopisk, full
av grimaser och fränt gyckel och påminnelser
om att läsaren inte har kommit honom så
nära in på livet. I en av sina sista böcker kan
han ännu skriva att hans ideal ser ut så här:
Jag är densamma idag, igår, har ej förändrat skepnad
jag är blott söndrigare år från år
och aldrig vågar jag min levnad.
Jag är principen, jag, och kött och blod och anda
jag är det ögats växt igenom.
Men isoleringen är bruten. Människor,
landskap och miljöer börjar dyka upp omkring
poeten. Symbolerna för den upplevelse han
vill återge blir alltmer konkreta. En räcka av
de små dikterna utan titlar, tryckta tätt efter
varann på sidan, kan överraska en genom att
ge samma intryck som man får av en
förmiddags planlösa vandring i en stad: i
minnet stannar det kvar bilder av ansikten,
bekanta och obekanta, rörelser, dagrar, en
bit trottoar, regnet som hänger i en droppe
från ett höstblad -—• och genom alltsammans
löper som en slingertråd hågkomsten av en
upplevelse, vars betydelse man inte blir
riktigt klar över, eller en fundering som man
ännu inte har fått någon rätsida på.
Och en ömhet som förut varit bunden
bryter fram. Försynt och vänligt kan han i
förbigående teckna porträttet av någon vars syn
och livsstämning han ej kan dela:
Dina läppar brann ej längtansrött
dina händers vitt är ingen lekamenhet, svalka
och dina barn är ingen kilometer
in i oändligheten
och handlingarna sluter sig kring dig.
Men ditt fotsteg är en spegelbild av övergivenhet.
Och stillheten är visserligen ingenting
som man kan förvara i en låda och ta fram
när man behöver den. Men den finns och
väller allt oftare upp i honom. Mycket typisk
för hans nya syn är en dikt där han
fragmentariskt och med en ny tveksamhet, som
kommer sig av att de andra fått större verklighet
för honom, konfronterar sin egen personlighet
med deras:
Det sitter en vanhelgd djupare än hos andra
i mig.
Jag är inte säker, jag rusar åt alla väderstreck
jag ryggar, och känner bara att jag är nära vid att
överträda,
och överträdde.
Det är där alla båtarna tar i land.
En rådjurskalv. Jag seglar där in,
men många står mjällvita i sina besynnerliga kroppar
det finns de som går in som det vackra som ingen tid
och ingen mull förstår
och deras ögon glänser som en evighet ur huden, genom
luften,
och jag förstår inte att gatorna skramlar och
mänskorna går,
och ingen vet att en konungskrona är allt det levande.
De senast citerade dikterna står
omedelbart efter varann på en sida i Solgrönt; det
är också en av Gunnar Björlings bästa böcker,
fylld av det intensiva sökande bland fult och
vackert utan åtskillnad, som kännetecknar
mystikern i hans jakt på symboler för den
inre verkligheten. »Ett ords tro, vilja, sanning
■—■ tranbär och mjölk, sveda, svinbuk, ingen
vet vad det är, detta som måste finnas på
för att —! Och allt är utan åtskillnader lagt
vackert såsom är en utsliten blodröd filt över
min liggande kroppsvolym, när jag skriver
ned detta,» säger han en smula naivt i Fågel
badar snart i vattnen (1934), den volym som
följde närmst efter Solgrönt.
Det är den klaraste, ljusaste och mest
stilla av hans böcker. Här finns en nordisk
sommarstämning och en lysande skymning
som kan föra Sillanpääs landskap i tankarna,
en hemkänsla som verkar så mycket mer
rofull när man har den tidigare skärvigheten
i minnet. Han kan tala om att »hugsvalan
gungar strand och haven. En björk ler tvärs
över havet och jag vet att allt utbreder sig
stilla och detta är mitt landskap. Nu är det
stillhet på jord och hav, och fågel under
himlen.» Och vilken intensiv
sommarstämning det finns i en sådan liten strof som denna:
Lätta löv och fågelns vinge
och ej slagna ängar,
jag som en sorg och sinne
av mig
jag som en spegeldamm i aftonsvalkan.
Ljud och synbilder smälter samman till
en enhet; det är det nordiskt romantiska
sommarlandskapet :
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0599.html
