Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gunnar Björling. Av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorsten Jonsson
Granarnas duggande kvitter
blåbärsris, ekorrört
här över vägen en humla
här sjunger backen med sols stråke på granbarrens
strängar,
och eko ger vågskvalp och skogens trallando,
smal ljuder örats väg som en spång upp från
strandsnår.
Ibland kan landskapsbildens form upplösas
till förmån för färgsuggestiönen, och dikten
kan ge samma intryck som en tavla av en
modern kolorist:
Ljus-och-blå pil mot himlens gula
brand,
blodlönn —• kopparsvart
lövboll
över ljusochröd stam,
gräsens giftorange mot purpursanden,
häggen breder ut sin brudkrona.
Hand i hand med denna mjuknande
naturuppfattning går en starkare upplevelse av
den verklighet, som Gunnar Björling riktar
sin tro emot:
Allt oftare sjunger träden där jag inslumrat
allt oftare möter jag mitt ansiktes svala bild som
mänskas ljusa punkter,
allt djupare betraktar jag det som rör sig och ser det
oundvikligas fingrar,
allt härligare står brus av det kommande.
Underfundigt mitt i det groteska ger han
uttryck åt sin visshet om vad som ska
hända när undret har kommit:
En dag med den nya islossningen
och allt talar ett nytt språk.
Ja, säger jag i min lortmun, och du strålar i gyllne
säffransdräkt framför mig.
Ja, säger jag, och glädjens stamning synes på
potatisansiktena.
Ja, säger jag, och jag har glömt att vi inte sitter i
himmelens sal och söker förklaringen tillsammans,
ty det gör vi.
Detta är en framtidstro. Men än så länge
tycks den inte ha något riktigt sammanhang
med det »praktiska livet». Av Björlings
nästa bok. Men blåser violer på havet (1936)
tycks det framgå, att han är anhängare av
en sorts pragmatism inom vardagslivets sfär.
»Men teorier har en högre instans, — det
obegränsade livet!» På något vis är den
mystiska vissheten överordnad över och skild
från det pragmatiska vardagslivet; och till
den mystiska visshetens område hör
naturligtvis också tanken på framtidens islossning.
Men i den senaste boken Att syndens blåa nagel
(1936), som framför allt är en flammande
uppgörelse med tidsandan, börjar de sociala och
kollektiva spörsmålen tränga sig på honom;
han slår en brygga mellan dessa problem och
sin personliga mystik: »Och vi har även insett,
det kräves strömdrag, att ej allt livet
stagnerar, och vi är droppar i dessa strömdrag.
Sist är vi nog alla delar i det stora havet och i
sjöarna och strömmarna, och det är denna
levande anda, vi alla måste bibringas, måste
ha funnit. I bredd med detta faller denna
jords samhällsordning och vart slags
omdaning på jorden.» Det är nya vägar som Gunnar
Björling här slår in på, och det är med
verklig spänning man väntar på att få se vart de
ska föra honom.
Att de leder ut ur isoleringen är säkert;
man ser det också på den gripande diktcykel
som inleder volymen och där problemet får
en lyrisk tolkning. Han börjar med att teckna
den stämning »där morgongryning tyckes
fjärran och det hopplösa tågar med det
förvirrade». Det är den tiden »när guds
välsignelse har inga båtar». Problemet får sin
lösning i något som kanske är en framtidsvision:
Hela världen glades, gud, åt din gestalt
allt är gåtas klarhet, solsken överallt,
allt vad vi kan tänka —
som en strålflods fläkt, som ett olösbarhetsskimmer.
Den dikten är något av det enklaste och
mest osökta Gunnar Björling skrivit. Fast
man kan ju inte vara absolut säker. »Jag
menar inte såsom du menar. Jag vill
konsonantkonsonant.»
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
