Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Matts Kättilmundsson. En gestalt från folkungatiden. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B j. Beckman
tvingar oss i varje fall ned från
riddarroman-tikens höga sfärer till medeltidsgenealogiernas
halvt ogenomträngliga snårskog. Vid Ängeby
i Lunda socken i Uppland står Asmund
Karasons kanske vackraste runsten, vars inskrift
lyder: »Ragnfrid lät resa denna sten efter
Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud och
Guds moder hjälpe hans själ. Han föll i
Wirland (i nuvarande Estland). Men Asmund
ristade.» Den 21 sept. 1276 säljer Magnus
Ladulås två gårdar i grannsocknen Skånela till
nunnorna i Sko kloster. Bland de högättade
fastevittnena uppräknas näst sist
»domi-nus kætilmundus», den ende världslige
storman från folkungatiden, som bär detta namn,
vilket överhuvud är begränsat till övre
Sverige. Sannolikt är han herr Matts’ fader, och
denne skulle alltså vara av uppländsk börd.
I sin ungdom för herr Matts två snedbjälkar
i vapnet i likhet med dem, som härstammade
från »Gregorius, ducis quondam filius», vilken
antagits vara en oäkta son till Birger jarl
och enligt K. H. Karlssons av andra
omständigheter bestyrkta förmodan torde ha varit
herr Matts’ morfar. I så fall skulle två av
exe-kutorerna till Matts Kättilmundssons
testamente, Greger Magnusson och Håkan Läma,
ha varit hans kusiner.
Vid sin död skänker herr Matts sin egen
rustning och vapen till den senare marsken
Håkan Mattson, en son till Matts
Thyrners-son och Ingegärd Svantepolksdotter, och
utpekar därmed enligt urgammal nordisk sed
denne som sin närmaste manlige släkting. Herr
Håkan förde ett hjorthorn i vapnet och
tillhörde en släkt, vars medlemmar tidvis innehaft
lagmansdömena i Närke och Värmland och
dessutom burit namnen Algot och Thyrner,
vilka pekar tillbaka på västgötska
lagmansätter, av vilka den ena hade sina besittningar på
Kinnekulle, där dess minne måhända ännu
lever i gårdsnamnet Törnsäter.
Herr Matts’ födelseår kan endast
gissningsvis angivas. Då han i januari 1299 bevittnar
ett diplom, måste han ju vara minst 15 år
gammal. Sannolikt var han något äldre än
hertig Erik, som vid samma tid börjar
nämnas i handlingarna och som torde ha varit
född 1282. Ett försiktigt uttryck är väl
»omkring 1280».
Den miljö, i vilken en ung ädling i det
dåtida Sverige växte upp, finns ju överlägset
skildrad i Erikskrönikan, som emellertid
endast tar hänsyn till vissa sidor av tidens
kultur. För de segt kvardröjande resterna av det
gamla bondesamhället, för vardagens tråkiga
enahanda i synnerhet under den mörka
årstiden, för en skildring av de trånga, kalla,
obekväma och ohygieniska bostäderna och
annat sådant har krönikeförfattaren intet
intresse. Det är det nya i tiden, som framför
allt fängslar honom, och helt naturligt icke
minst den förhållandevis höga kultur, som
präglade det begynnande 1300-talets Sverige
och av vilken här några drag skall återges,
huvudsakligen efter Rolf Pippings
undersökningar.
Hela riddaridealet var ju i högsta grad
estetiskt betonat. Tapperhet och ädelmod är en
mans förnämsta dygder, en furste skall
därtill vara frikostig, »mild» enligt tidens egen
kanske en smula vilseledande terminologi.
Av skönheten, glansen och prakten vid det
svenska hovet ger författaren gärna
skildringar, som trots sitt beroende av
riddar-diktningens stående formler förvånar genom
sin livfulla konkretion och rikedom på målande
detaljer. Jag tillåter mig att här återge några
drag från konung Birgers bröllop 1298, och
då en nutida läsare i detta sammanhang
knappast torde kunna fullt uppskatta
krönikans för samtiden friska och moderna men
för eftervärlden stundom litet knaggliga
fornsvenska, väljer jag i stället Aron Rydfors’
ytterst fria men mången gång mycket
lyckliga tolkning. Det heter t. ex.:
Bröllopsdräkten var dyrbar och fin,
gjord av bliant och baldakin.
Många lekare kommo där samman,
och mången ädling red där in
på ystra springaren, silkestömmad,
som böjde halsen, stolt och käckt,
på länd och bringa med bonad täckt,
av baldakin och sindal sömmad.
Ej Gavian, ej Parsifal,
som lyst i diktens riddarsal,
skulle sig mera höviskt skickat.
I hertigens härbärge hölls då hov,
och alla, som voro där, sjöngo hans lov.
Som en ädelsten varder högre skattad,
av rena guldet innefattad,
så blev var gärning, av honom gjord,
förhöjd med blida, milda ord.
Just vid det höviska var det, som riddarna
lade den största vikten, och hur långt man
kommit i sällskaplig kultur i vårt land, ser
man icke minst på den konsekventa skillnad,
som Erikskrönikan uppehåller mellan
tilltalsordet du, som kan användas till jämställda
och underordnade, och tilltalsordet I, som
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
