Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Matts Kättilmundsson. En gestalt från folkungatiden. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matts Kättilmundsson
förbehålles överordnade och kvinnor. Att råa
knektar icke iakttog dessa nyanser, och att
hetlevrade riddersman emellanåt förlorade
självbehärskningen och glömde etikettens
krav, såsom Erikskrönikan ibland visar, ger
ju endast nödig relief åt det, som dock var
tidens ideal.
Ty ett ideellt drag framträder ständigt hos
den svenska överklassen. Med den andliga
odlingen var det visserligen ofta klent
beställt. Den norske stormannen herr Bjarne
(Lodinsson), kansler och baron, om vilken
det heter, att
hans namn var i Pariis skrifwit
at han war en mester i bokalist,
och som själv i latinska diplom kallar sig »juris
civilis professor», var helt visst ett undantag:
den förste, men ingalunda den siste professor
i civilrätt, som ingripit i nordisk politik!
Flertalet riddare och svenner kunde helt visst
varken läsa eller skriva, vilket icke hindrade
dem att uppskatta den sköna litteraturen,
inom vilken Erikskrönikans okände författare
själv intar ett hedersrum. För att ge
framställningen här nedan litet tidsfärg tillåter
jag mig att emellanåt fläta in några citat ur
krönikan, även om de ibland kommer att
anknyta till helt andra händelser än de av
krönikören berörda.
Tidens idealitet fick jämförelsevis sällan
religiös prägel utom inom den heliga
Birgittas familj och på en del andra håll; i regel var
uppfattningen av både himmelsk och
jordisk kärlek särdeles konventionell.
Anmärkningsvärd är dock den taktfulla och
finkänsliga men samtidigt bestämt avvisande
hållning, som Erikskrönikan intar till kung
Valdemars äktenskapsbrott, något som synes
ge vid handen, att den svenska överklassen i
detta avseende hade andra hedersbegrepp än
t. ex. den samtida franska.
Erikskrönikan skildrar ju framför allt
tidens ideal, och att detta icke alltid stämde
överens med verkligheten, säger sig ju självt.
Krönikan visar f. ö. själv på vissa allvarliga
inskränkningar i riddarståndets idealitet: dess
ensidigt aristokratiska uppfattning, som
sällan tillåter någon medkänsla med folkets nöd,
och dess oerhört utpräglade partianda, för
vilken det endast finns två slags människor:
vänner och fiender, svarta och vita, Guds
barn och djävulens barn!
Alla dessa idéer och stämningar var
måhända icke aktuella under herr Matts’ upp-
växttid, men det var likväl efter nu skisserade
linjer, som den under dessa årtionden snabbt
fortskridande utvecklingen kom att gå, och
en mottaglig yngling underlät givetvis icke
att låta sig påverkas av tidens andliga
klimat. Kanske har han själv varit med vid
kung Birgers bröllop, med säkerhet har han
upplevat andra stora festligheter, t. ex. hos
sin frände Folke Jonsson till Fånö, och
the pingisdaga ther epter nest,
tha frost ok snio ok regn ok bläst
forgik ok vinters makt ok tvang
ok fugla birgiadhe thera sang,
seglade han med Tyrgils Knutsson till
Ingermanland för att stilla den omättliga
kamp-och äventyrslust, som också ingick i
riddar-tidens karaktär, genom den förut nämnda
utmaningen till ryssarna och genom ett
plundringståg, efter vars grundliga genomförande
the hedno satho ather oc rördo i branda.
Lönen blev riddarvärdigheten, möjligen
vunnen vid Birgers kröning 1302, ehuru säkert
belagd först några år senare.
Hemkommen från Ryssland synes herr
Matts med samma överdådiga ungdomslust
som förut ha kastat sig in i nya strider, till
att börja med torneringarnas ridderliga
vapenlekar men snart nog också den
allvarsmät-tade och blodiga kampen om riket.
Ända från början hade ju stark spänning
rått mellan konung Birger och hans bröder,
och 1304 övergick tvisten i öppet
inbördeskrig. Då hertigarna hade stöd i Norge, kom
kriget huvudsakligen att föras i västra
delarna av vårt land, och herr Matts utmärkte
sig här framför allt genom den djärva bravur,
med vilken han ledde överrumplingen av de
kungliga trupperna vid Agna bro i
Värmland. Hur levande står icke i krönikans
skildring den lugne och beräknande hertigen och
hans hetsigare stridskamrat för oss:
Tha hertogin hörde, at the waro thär,
han sagde: »See, huar her Matius är
ok biid han hiit til mik gaa.
Jak sigher honom, huar han ma äwintyr faa.»
Herra Matius, han war tha gladh
och gik til hertogans i samma stadh.
Hertogin sagdhe: »War ey swa frii,
for then skuld jak sigher for hwi,
the haffua brona sönder brutit,
ok tymberit er alt bort flutit,
thy wet jak ey, huro tw komber öwer.»
Herra Matius sagde: »Swa frampt iak liffuer,
tho at the haffdona alla bränt,
jak skal öwer, thz er ther med änt.»
57I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
