Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet
Unamuno i sitt bibliotek.
vilken endast avsett att skämta med den
stackars dåre han skildrar, för att genom
denna parodi göra slut på den sista kvarlevan
av riddarväsendet i Spanien. För Unamuno
blir Don Quixotegestalten däremot
någonting vida djupare: för honom står han som
representanten för Spaniens själ, som är
odödlig liksom den enskilda människosjälen.
I ett verk av hån och humor, säger han, trängde
vårt folks själ, inkarnerad i en människa, ända in i
livshemlighetens avgrunder. Och detta verk av hån
är den sorgligaste historia, som någonsin blivit skriven,
och den trösterikaste på samma gång för alla, som
förmå att i skrattets tårar uppleva och njuta
befrielsen från den lågsinta förståndigheten, till vilken
slaveriet under detta nuvarande liv, under denna tillvaro
dömer oss.
Som vi se, framträder redan i denna bok
den stora tanke, som på samma gång blivit
till lidelsen i hela Unamunos liv och som är
hans egentliga religion — hungern efter evigt
liv. Spanien och evigheten äro de båda
föremålen för hans stora kärlek, vilka han också
i sina böcker oupphörligt förknippar med
varandra. Unamuno upptar obetingat den
gamla sanningen, att dödstanken,
oförmildrad av någon humor, är spanjorernas patos.
»Men vår så kallade dödskult är helt enkelt
en tillbedjan av odödligheten. Spanien har
sin egen filosofi, trons och icke dödens, och
därför kan vårt land ännu en gång komma
att upptäcka en ny värld.» Det är en heder
för spanjorerna, att de varken kunna vara
jovialiska eller frivola, utbrister han. Det
kunde inte heller Don Quixote, den stackars
riddaren av den sorgliga skepnaden, som
drog ut i världen för att bekämpa ondskans
drakar och jättar och därvid råkade göra sig
löjlig och rida spärr mot väderkvarnar. Det
nutida Spanien kommer aldrig att få sin
gamla kraft tillbaka, förrän det lär sig att ta
Don Quixote på allvar och liksom han trotsa
åtlöjet och våga i sin föråldrade tradition
angripa tidens gud, mekaniseringen. Ty den är
det bättre att bekämpa än att böja knä för,
som vi göra med maskinerna, nutidens
väderkvarnar.
Man invänder, att Don Quixote inte är
någon historisk personlighet utan bara en
romanfigur. Men ur evighetens synpunkt äro
legender och dikter verkligare än en torrt
berättad historia, därför att endast det finns
till, som verkar. »Den s. k. verkligheten känner
jag inte — den är ofta ingenting annat än
ett sken,» säger Unamuno — Don Quixote.
I en lång inledning till sin bok, »Don Quixotes
grav,» drar författaren frejdigt i härnad mot
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
