Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
den grupp av kälkborgare, som i I)on
Quixoteromanen omgav den stackars riddaren och
som ännu alltjämt kommer med
kälkborgarre-cepter för att böta det nutida Spaniens
dåraktiga äventyrarsjäl.
Det är dessa präster, barberare, kaniker och furstar,
som alltid, när någon söker avslöja missbruk, frågar
vad som ligger bakom, och som, när de tro sig ha
kommit underfund därmed, inte bry sig mer om saken.
Det är sådana människor, som anse, att ett folk som
förlorat sina sista kolonier, inte har något annat att
göra än dra sig tillbaka till sin hembygd för att dö,
såsom den åldrade Don Quixote gjorde. Unamuno
menar, att vi snarare borde ordna ett korståg för att
befria »riddarens av Vansinnet» grav från dessa riddare
av Förnuftet, som ha alla möjliga förnuftsgrunder för
att hindra, att Don Quixote uppstår ifrån de döda.
Sådana grunder få de nya Don-Quixote-riddarna,
ljusets söner, inte besvara med skäl, utan med
lansstötar, de måste liksom Don Quixote själv vara besatta
av en enda stor lidelse.
Och det är för riddaridealet mot det
borgerliga idealet, Unamuno kämpar i följande rader:
Man smädar dig, mitt folk, och man säger, att du
ville tvinga din tro på mänskligheten med eld, svärd
och våld, och det sorgliga är dock bara, att det inte
var alldeles så, utan att du också och tvärt emot dina
principer — gick ut för att rycka guldet från dem,
som hade hopat det hos sig. Jag uppreser mig mot
den som kommer för att, även mot min vilja, rädda
min själ. Men till sist gör han detta dock, emedan han
har har intresse för mig och jag är en människa för
honom. För den däremot, som bara kommer för att
rycka ifrån mig ore efter öre — för honom är jag alltid
bara en kund, en köpare. I dag fordrar man med
förkärlek ett samhälle, i vilket ingen kan handla dåligt,
emedan det finns polis, och så kommer vi slutligen
därhän, att visserligen ingen är illasinnad, men också
ingen välsinnad. Vilken lugn vattenspegel på en sjö,
full av förgiftat vatten! Nej, och tusen gånger nej. —
Det finns något ännu djupare och innerligare än det
som vi kallar moral.
Visserligen vill även Unamuno, som vi sett,
reformer, men när nyhetsivrarna vilja höja
Spaniens rikedom genom att nedtysta de
religiösa stridigheterna, svarar han helt
enkelt: »Vi får ingen industri och handel, förrän
vi upptäckt den kristendom, som för oss är
Don Quixotism. Man kan ej vara rik, så
länge man lever på lögn, freden kommer ej
genom kompromisser, utan först med lögnens
nederlag.» Och han tvekar inte att utsäga
de hemska och profetiska orden: »Vi behöva
ett inbördes krig med både lekamliga och
andliga vapen. Det är bättre att ge en örfil
och så förlåta än att gå till domstol. — Gud
skänke oss en mänsklighet med starka
lidelser — full av hat och kärlek, avund och
beundran, av asketer och rucklare, även med
risk att dessa lidelser bära sina naturliga
frukter!»
Det var ju endast naturligt, om en man,
som slungade sådana paradoxer omkring sig
som han, skulle få många fiender och bli
missförstådd av alla partier, men
naturligtvis var han också stolt över att vara en
ropandes röst i öknen. Det är ju sådana personer
som Unamuno, vilka av den praktiska
politikens män bruka betraktas som opraktiska
drömmare, men som faktiskt utgöra ett
välbehövligt salt inom politikens materialistiska
värld. Och de undgå heller inte att av allmänna
opinionen betraktas som farliga vilseledare.
* * *
I religiöst avseende påminner Unamunos
utveckling i någon mån om Renans, som en
gång blivit uppfostrad till präst, men sedan
blev fritänkare. Ända tills han var 15 år, var
Unamuno from katolik och tog starka
intryck av den dagliga mässan i sin skola, men
sedan började tvivlen infinna sig, och han
har i sin ungdomsroman Fred i krig (1897),
där han skildrat de sista karlistkrigens
härjningar i sin födelsestad Bilbao, också berättat
om det ögonblick, då han gick ut från en
mässa med känslan av att gudstjänsten var
meningslös. Sedan han 1880 kommit till
universitetet i Madrid för att ägna sig åt studier
i litteraturhistoria och språk, levde han till
en början i ett slags liberal protestantism, för
ätt slutligen vid omkring tjugu års ålder
hamna i absolut förnekelse. Men där kunde
hans lidelsefulla längtan inte stanna: hela
hans följande liv blev en beständig kamp
mellan tro och tvivel, där det stora problemet
hette odödligheten.
Unamunos religionsfilosofiska
självbekännelse, Den tragiska livskänslan, utkom strax
före världskrigets utbrott, men hade då länge
varit under arbete. Ordet filosofi får
emellertid här tagas i en annan mening än den
vetenskapliga. Boken är allt utom
systematiskt skriven. Han skickade själva konceptet
till sättaren, och gör sig därför skyldig till
en mängd upprepningar, varför den är ytterst
svår att referera. Författaren säger, att boken
varit ett slags operation, som han utfört på
sig själv, utan annat bedövningsmedel än
det som låg i själva arbetet. Det är den
konkreta levande människan, icke den abstrakta,
han här söker, och han visar en märkvärdigt
modern psykologisk syn på saken, när han
säger:
Filosofiens historia hoppar över filosofernas
personer, och det är dock deras egna biografier, som
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
