Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vilhelm Mobergs värld. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I i t1 Ii e l vi Mobergs v är l d
Av Stig
-—/ \ÅGON GÄNG när La Bruyère, som
var lärare hos den store Condé på Chantilly,
störtade in till Paris i det hertigliga ekipaget
fick han genom fönstret se en syn som genast
satte hans penna i verksamhet. Anteckningen
har sluppit in i kapitlet »Om människan» i
hans Karaktärer och är där den enda som
berör böndernas liv. Den är tusen gånger
citerad men tål väl vid den tusende och första:
Man kan få syn på ett slags vilda djur av båda
könen spridda här och där på landsbygden. Deras
sjukliga hy har svartnat i solen, de äro kedjade vid
den jord som de vänder och påtar i med en envishet
utan gränser. Det förefaller som om de kunde tala
och när de reser sig kommer ett mänskligt ansikte i
dagen: mycket riktigt, de äro människor. Nattetid
dra de sig tillbaka till sina kulor, där de livnära sig
på svart bröd, vatten och rötter. Tack vare dem
slipper andra människor så, arbeta i jorden och bärga
vad som till timlig näring behöves. Men
såningsmannen borde inte umbära det bröd som de själva
ha sått.
Det är precis 250 år sedan Karaktärerna
utgavs av trycket, lantbefolkningens villkor
i alla länder ha förbättrats och ändå finns
det drag i denna grymma tavla av de livegnas
lott som gälla än idag, gälla hos oss. Det
är den reflexion man gör när man
genomvandrat Vilhelm Mobergs värld, vår store
bondediktare må sedan ha haft andra avsikter
med sina böcker — från Raskens, romanen
om den siste indelte soldaten, fram till
Sömnlös, där Knut Toring, som ingen »specialist»
kan böta, säger upp sin plats i huvudstaden,
blir arrendator för ett ödehemman i mörkaste
Småland och går mot hälsa på en diet av »svart
bröd, vatten och rötter». De känslor som La
Bruyère skulle erfarit om han fått läsa Geijers
Odalbonden besparar Moberg sina läsare. Det
liktal, som hans lantman håller över sig själv,
går inte i det blågulas tecken, det kan åhöras
sittande, det är färgat av ironi: »Av jord är
han kommen, hans liv gick åt till betalning
av räntor och skatter för jorden, till jord
skall han åter varda.»
Med undantag för Mans kvinna (1933)
som tilldrar sig i 1790-talets Värend äro
A hl gr en
Av jord är han kommen, hans liv
gick åt till betalning av räntor och
skatter för jorden, till jord skall han
nu åter varda.
Mobergs romaner och dramer förlagda till
sista hälften av 1800-talet och till 1900-talet
fram till vår tid, pjäsen Kyskhet till och med
föregriper händelser som ännu inte inträffat;
bomber har här förgiftat brunnarna i ett
landskap som liknar det småländska. Det är
närmast de båda böckerna om Adolf i
Ulvaskog, Långt från landsvägen och De knutna
händerna (1929, 1930), som ge ett historiskt
perspektiv på bondeklassen. Den svenska
landsbygdens industrialisering gick hand i
hand med järnvägsbygget, för varje bibana
växte det fabriker som svampar ur marken,
för varje fabrik lades det miltals med räls.
Och alltid på någon omväg kan Moberg
förbinda det mekaniska häxerit med de
olyckor som drabbar hans hjältar. Korpral
Rask åker för första gången tåg när han far
till sitt sista regementsmöte. Med järnvägen
kommer ett glasbruk till byn och hans son
Axel, som blivit glasblåsare, sätter sig upp
mot sin far, körs hemifrån, är oförsiktig
med en flicka och blir mördad. Det är tydligt
att djävulen börjat driva sitt spel på jorden.
Familjerna splittras i arbetare och bönder. Det
skär sig ifråga om vanor, behov och
moralbegrepp. På månget håll lurar tragik och då
är den tragiske diktaren Vilhelm Moberg på
platsen. Adolf i Ulvaskog är en i klassisk
mening tragisk gestalt, en byns kung Lear
som skjuter Cordelia, när hon vill resa till
Stockholm för att bli modern. Stockholm är
för Adolf den babyloniska skökan, varken
mer eller mindre. Detta kan mera tillfälligtvis
bero på att Adolf fått nys om att hans
systerdotter, som tidigare rest till
riksmedelpunkten för att »bli modern», av misshugg
råkat bjuda ut sig åt en besökande släkting
från landet. Men fördömandet av
fanflyk-tingarna är djupare rotat i landsbygdens
anställningsproblem.
Industrialiseringen, de underlättade
kommunikationerna och det smidigare
varuutbytet hade två följder för bönderna. »De fingo
mer betalt för det som de hade till avsalu
och de behövde inte köra den långa vägen
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
