Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vilhelm Mobergs värld. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Mobergs värld
med sina dragare.» Men de fick slita sjufalt
värre ty »det blev allt större brist på
arbetsfolk; man drog ut till ställen, där det var
bättre förtjänster». Citaten ha hämtats från
Moberg, och det är denna process han
beskriver. Medan de kraftigaste bondpojkarna
bli poliser i de stora städerna eller
metallarbetare, professorer och präster, och flickorna
doppa håret i vätesuperoxid och bli
scriptgirls, så få Adolf i Ulvaskog och hans gelikar
arbeta tills de stupar eller gå från gård och
grund. Om det värsta inträffar!
Redan i Raskens börjar arbetargrabbarna
ta flickor från bondpojkarna. Kvinnans
kjortel blåser alltid åt det håll som utvecklingen
måste gå. Och utvecklingen representeras av
dansbanan i Folkets Park, av arbetarpojkar
som slänger käft och röker cigarretter, som
spelar fotboll och begagnar preventivmedel.
Kanske är det en ny vulgaritet som nu
efterträder snusets. Eller en ny socialistisk och
boklig bildningsform, som träder i stället för
Luthers katekes och Scrivers Själaskatt. I
varje fall är det en ny epok som står för dörren.
Adolfs gård kallas i trakten för »Världens
ände». Den dag kommer, då tiden klappar
på också där. Den kanske kommer i skepnaden
av en bilande cykelagent som uppsänder sina
locktoner till hemmadöttrarnas ära: en cykel
att fara till dans med, en cykel på avbetalning!
Bonden, småbonden, hemmansägaren (vi
ska inte tala om backstugusittaren; läs i
Moa Martinsons Mor gifter sig vad tio ore
betydde i ett sådant hushåll!) har alltid haft
ont om kontanter. Han reserverade dem för
skatt och räntor, dessa »två klämmor om hans
hals». Bysmeden, byskräddaren,
byskollära-ren och prästen tog emot betalning i
naturaprodukter. Till och med knallen, som kom
med vackra tyger från Indiens land, kunde ta
emot sin betalning in natura, om hustrun
var ensam i torpet. Situationen finns i
Raskens. Men med landsbygdens
kapitalisering, den nära friktionen mellan industrins
lönearbetare och den fasta bondebefolkningen
och agenterna som drog fram i svärmar och
förmörkade skyn, följde nya förut okända
behov, behov av konfektionsvaror,
lyxföremål, njutningsmedel, och därmed
kardinalbehovet av kontanter. Gammelfolket kunde
spotta åt ali nymodighet, barnen gjorde det
inte. Dessa hade förut betytt kapital, gratis
arbetskraft. Nu betydde de utgifter, kontant
-ersättning. För att kunna bräda
bruksarbetarna måste bondpojken som går hemma
som dräng ha pengar till hatt, kläder, tobak,
dansbiljetter, velociped etc. Vad gör Adolfs
fyra barn, när de inte får pengar av Adolf,
som, efter att ha använt 20 år på att lösa ut
sina syskon, nu måste börja på att lösa ut
sina egna barn ur gården? De begära sin
andel av arvet och sugas jämte pengarna upp
i en annan klass. Upp? Ner, skulle Adolf
säga.
Bonden har alltid betalt sin arbetskraft
dåligt. Det visar dilemmat som han inte
lyckas kränga sig ur: många barn likamed
många drängar och pigor; många barn
likamed flerfaldig uppdelning av jordlotten efter
fadern eller hård skuldsättning för den som
ensam övertar gården. I den mäktiga
passionsberättelsen Mans kvinna och i den muntra
farsen Marknadsafton (1931) äro
huvudpersonerna, Håkan och Magni, ungkarlar.
Ingen av dem har lönat sin piga på många år.
Håkan som alla vackra omskrivningar till
trots hotar att sjunka ned i
landsvägsproletariatet säljer sin sista ko för att kunna fria
sig från Elin. Magni, vars illparighet kan
göra honom till nämndeman, friar till pigan
för hennes vackra hemgifts skull: de åttatusen
han är skyldig henne för tolv års
hushållsarbete. »Lovisa ä ju ett passande gefte för
mej. Hon har ju god hemgeft». Adolfs i
Ulvaskog Signe har blivit smittad av
civilisationen. ». . . födan hade han åt henne. Mer än
hon skulle ha behövt. Och kläder med.
Varför skulle hon då ge sig iväg? Han förstod
henne inte». Signe vill inte ha pengar för
pengars skull. En svensk språkman som
häromåret reste i Ostturkestan och besökte
några arbetsläger, där den halvnomadiserade
befolkningen länkats vid tunga sysslor,
berättar att med bio och radio kunde man nästan
fått dem att arbeta gratis. Signe vill gå på
biograf och se främmande städer och de rikas
liv. Men vad är Marlene Dietrich för Adolf
i Ulvaskog? »Han förstår henne inte.»
Barn är kapital, åtminstone till en viss tid,
pojken från det han kan bära en säck råg upp
på loftet och tills han kan hota sin far med
stryk, jäntan från det hon kan binda säd
i kapp med den som slår (innan sj älvbindaren
kommit i svang) och till det hon kan låna
upp pengar till stadsresan och bli servitris
i X-köping, där hon, den fria bonddottern,
kan få servera de värsta förbrytare.
Maupassant kunde skildra lidelsens
förtärande brand, människan avklädd inpå bara
begäret, för att hans vicomter och hans
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
