- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
614

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Modern österrikisk litteratur. Av Ernst Beier. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ernst B ei er

också leder till att en diktnings innehåll
alltför mycket träder tillbaka för formen),
de talrika beröringspunkterna med musiken
och måleriet, förkärleken för historiska och
psykologiska problem, det starkt
framträdande draget av skämt och humor, kort sagt
den egenartade anda i österrikisk litteratur,
som icke med orätt har jämförts med den
franska. Grunden till denna egenart hos
österrikisk diktning är att finna i landets
speciella förhållanden, då det som del av den
gamla habsburgska monarkien har haft
ständig beröring med många andra nationer och
kulturer. Wien låg — och ligger ännu i dag
i något ringare grad — i skärningspunkten
mellan tysk, italiensk och slavisk kultur. Så
blev den österrikiska litteraturen, liksom
österrikisk politik och ekonomi, starkare
orienterad mot söder och sydost. Men även
med alla andra nationers litteraturer har den
österrikiska litterära världen städse trätt i
intimaste förbindelse.

Man har också, ehuru man här måste akta
sig för överdrifter, med rätta visat på det
inflytande, som det delvis älskvärda, delvis
storslagna österrikiska landskapet utövat på
de österrikiska diktarnas skapande.
Grillparzer säger ju om sig själv:

Hast du vom Kahlenberg dir rings das Land besehn,
So wirst du, was ich war und bin, verstehn.

Dock äro gränserna mellan den österrikiska,
tysk-böhmiska och tyska litteraturen flytande.
Det finns österrikare vilka sedan åratal leva
och verka i Tyskland och på intet sätt längre
kunna räknas till den österrikiska litteraturen.
Det finns å andra sidan författare från Tyska
riket och den tyska delen av Tjeckoslovakien,
vilka helt och hållet slagit rot i Österrike
och icke här, såsom till exempel tyska
skriftställare i Paris, betraktas som främlingar.

Så äger mellan Tyskland och Österrike ett
ständigt utbyte av andliga värden rum, ett
oavbrutet kommande och gående, givande
och tagande, som blott under de senaste åren
i någon mån har förhindrats genom yttre
inflytelser. De stora litterära strömningarna i
Tyskland ha alltid i allra högsta grad övat
inflytande även på den österrikiska
litteraturen, men här i Donaulandet ha dessa
strömningar städse fått en egenartad prägling, som
ofta nog i sin tur återverkade i Tyskland.
Det förekommer strävanden att göra den
österrikiska litteraturen helt oberoende och
skapa en egen nationell österrikisk diktning.

Vi kunna i denna stund ännu icke få en
överblick över huruvida dessa strävanden skola
få framgång eller icke. Deras förverkligande
är ju till största delen beroende av krafter,
som ligga utanför det andliga skapandets
sfär. Naturligtvis har det funnits perioder
och stilriktningar, som voro gynnsamma för
en särartad, lokal litteratur i Österrike,
och andra som mer tycktes tendera åt ett
uppgående i den tyska litteraturens hav. Det
skulle vara intressant att fastställa i vilken
utsträckning dessa olika tendenser voro
betingade av utomlitterära strömningar.
* *

*



Helt kort före det stora världskriget
verkade i Wien några författare, som hade
grundat en utpräglat österrikisk diktarskola,
numera med ett halvt överlägset leende
betecknad såsom »wiensk estetkonst». Den
strängaste vård om språkets skatt var för
dessa konstnärer högsta lag. Sina ämnen
hämtade de ur alla områden av människans
inre upplevelse. Men gentemot det stora
världsskeendet stodo de främmande, nästan
likgiltiga. De voro alla djupplöjande
filosofer, förnämliga berättare, glänsande
afo-ristiker. Deras språk är mjukt som sammet,
deras dialog skarpslipad, deras böcker skänka,
glädje och väcka till eftertanke, men de
gripa sällan. De äro ett typiskt uttryck för
den glada, en smula världströtta och
sentimentala stämningen i förkrigstidens Wien.

Några av dessa diktare sträcka sig ännu
in i efterkrigstiden. En av dem, Arthur
Schnitzler, dog sextioårig 1931. Men hans
mästerverk (Der junge Medardus, Das weite
Land, Der Weg ins Freie) stamma alla från
tiden före världskriget. Schnitzler är stor som
berättare och även som dramatiker.
Ursprungligen läkare, skildrar han ofta psykologiska
problem — ett väsensdrag som vi skola
påträffa bland många andra österrikiska
författare. Efter kriget skrev han några
verkningsfulla psykologiska berättelser, såsom
Fräulein Else och Traumnovelle och likaså
kvinnoromanen Therese. Underligt nog ha
krig och revolution icke gjort något intryck
på honom. Han upptog dem icke till
betraktande. Hans språk, hans sätt att skriva och
se på tingen ha icke ändrat sig. De genom
den nya tiden uppkomna frågorna har han
icke längre sett eller ville icke längre göra sig
möda med att söka lösa dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free