Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
ett besök i Estland har Jolin mött den
halvorientaliska ryska lökkupolen i arkitekturen;
den ger honom anledning att närmare skildra
platsens själ. Med monumental förenkling
tolkar han mötet med det främmande. Han
har barnets nyfikenhet för det oväntade som
dyker upp. När han målar ruiner i Visby,
ser han dem på ett alldeles nytt sätt. Han
skildrar gamla byggnader, som rämna, valv
som vittra sönder, form som upplöses i ljust
damm. En konstnär av Jolins typ får lätt
stämpeln på sig att han är blek och blodlös
i sin konst. Intet kan vara felaktigare. Han
är icke dagsaktuell och »frustande» — det
är sant — men hans starka lidelse för det rena
och klara är en värdefull tillgång för svensk
konst.
Till våra målares och bildhuggares heder kan
man konstatera, att de i mindre grad än
skalderna äro benägna att plötsligt lansera
»ett nytt förhållningssätt». Utvecklingen sker
icke i språng i den meningen, att konstnären
vid årets början målar Hin på väggen med
den fasta förvissningen om jordens undergång
för att sedan längre fram doppa penslarna i
skärt och vårgrönt med hänvisning till ett
ideologiskt patent, som skall frälsa världen.
Inför utställningen Nutida norskt måleri i
Liljevalchs konsthall får man på sina håll ett
intryck av pendelsvängning mellan det
omänskligt sataniska och det bräkande
idylliska. De många monumentala uppgifterna i
norskt måleri ha haft en enorm betydelse för
framväxandet av en allvarligt syftande,
stundom patetiskt högspänd konstnärsvilja. Här
ha blåst vindar, som sopat undan gamla
fördomar och som väckt krafter till liv, vilka
ännu slumra i svensk konst. Men den norska
radikalismen har en betänklig sida dessutom:
många spänna sig förgäves. Alla äro icke
födda till förkunnare på breda väggytor.
Stafflibilderna sprängas ibland sönder av för
mycken god vilja, för mycket vibrerande
patos. Alltjämt, även hos de yngsta, spåras
Edvard Munchs mäktiga pionjärbragd, men
det är beklämmande att se mästaren
utmyntad i t. ex. Kai Fjells ansträngt
symbolistiska konst. Ali mänsklig värme synes här
förkvävd av den artistiska gesten. Andra unga
norrmän leka med bisarra materialeffekter,
de fälla in spegelglas och dylikt i reliefer för
att kittla publikens blaserade smak för
nyheter. Den yngsta generationen i Norge
fängslar dock genom den jäsande oron i
lägret: sådana som Reidar Aulie, känd bl. a.
från en vacker utställning i Färg och Form
för några år sedan, Aage Storstein, Arne
Eke-land och Sören Steen-Johnsen ha mycket att
ge. Utställningen i Liljevalchs konsthall var
icke minst intressant genom det stora antalet
utställare, som vi aldrig tidigare sett i Sverige.
Skånemålaren Johan Johansson i Färg
och Forms utställning visade på nytt vilken
utsökt kultiverad konstnär han är. Det
personliga i hans konst är något sällsynt klart
och redigt, men det är ändå svårt att i ord
karakterisera det väsentliga i hans gärning.
Han bygger upp sina porträtt och landskap
med säkra, distinkta färgplan. Av största
värde för helhetsintrycket är behärskningen
och ekonomien i hans färgteknik. Johan
Johansson lämnar icke något åt slumpen.
Den flödande inspirationen i färgfrossandets
tecken har han aldrig känt, men i gengäld
förnimmer man hos honom en stark och
utpräglad koloristisk stil, som alltmera suveränt
griper tag om motiven. Ett på samma gång
känsligt och fast grepp om det väsentliga
röjer han icke minst i sina porträtt, särskilt
i några kvinnohuvuden av största klarhet.
Redig uppbyggnad och målerisk kultur
spåras också hos Edvin Ollers, som av de
stora franska koloristerna lärt sig
komposition och färgteknik. På sin senaste utställning,
hos Gummeson, visar han bland annat
resultaten från en italiensk resa. Liksom för så
många andra svenska italiafarare bli Toscanas
kullar den stora upplevelsen. Han ser dem i
olika belysningar och fångar in de mäktiga
linjerna och effekten av oliver och cypresser
i detta landskap. Ibland får dock hans konst
en litet torr och alltför ordentlig prägel: Se
här hur troget jag följer mina ideal!
I Konstnärshuset utställde i september
värmlänningen Stefan Johansson. Hans
stora trumfess är den absoluta fordran på
minutiös iakttagelse och en långt driven
teknisk skicklighet. Men till det trogna
naturåtergivandet kommer en egenartad stilisering.
Själva föreningen av natur och stil har alltid
stått som ideal för honom. I porträtt av
modern har han kommit fram till en om
gammal tysk eller nederländsk renässanskonst
påminnande formgivning. I vissa av hans
bilder kan man tala om »magisk realism»,
t. ex. i de senaste årens skogsinteriörer med
mossiga stenblock. Vad är ornament och vad
är skarp naturalism i dessa egenartade små
bilder?
Vad är ornament och vad är äkta natur i
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
