Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Otto Hesselboms stora landskapstavlor?
En minnesutställning över denne konstnärs
produktion har anordnats i Nationalmuseum.
Han hörde till de konstnärer, som
syntetiserade och stiliserade. Ett äkta barn av sin
tid. Konstnärsförbundets nationellt
romantiska program hade i honom en hängiven
dyrkare. Men likväl skiljer han sig mycket
från Förbundets ledande gestalter, en Richard
Bergh, en Karl Nordström. De voro även
under skymningsdunklets orealistiska period
färgdyrkare. Men Hesselbom fastnar i den
mörka silhuetteffekten och det grellt
dekorativa färganslaget. Hans mäktiga huvudverk
»Vårt land» har majestätisk terräng under
en plakathimmel. På utställningen är det
intressant att följa konstnärens väg från en
redogörande och detaljerad stil till de
brusande orgeltonernas summariska skogar och
vatten. Ett egenartat konstnärsöde skymtar
bakom de olika etapperna i hans utveckling:
frikyrkopredikanten, som grep till penseln
av obetvinglig lust att giva uttryck för vad
han kände. Man kan inte undgå att gripas
av dynamiken i utvecklingskurvan. När han
lämnar den knåpiga idyllen och ger sig
skogen i våld följer man honom med en känsla
av beklämning. Den synes så vild, hotfull
och hedenhösaktig. Men vi få vara honom
tacksamma för att han dragit fram också dessa
sidor i den svenska naturen. Ställ ett
ögonblick dessa två panoraman bredvid varandra:
Hesselboms »Vårt land» och Einar Jolins
ljusa kärleksförklaring till någon fri utsikt!
Man förstår då lättare varför de s. k. »1909
års män» gingo till attack mot det tunga
mörkret och på nytt tände ljus över landet.—
Bland de Nio independenter som under
september utställde i Liljevalcbs konsthall
var den spekulative Thor Fagerkvist den
avgjort intressantaste. Det faller sig lätt
att nämna honom efter Hesselbom, ty huru
olika de än äro varandra både ifråga om
motivval och konstnärlig form, spåras dock
en viss patetisk tongång i bådas flykt från
verkligheten till en egen suggestiv miljö.
Thor Fagerkvist väljer ibland sina ämnen i
den nordiska gudasagan, ibland i bibeln.
Men vad han än målar, får det färg av hans
egen originella personlighet, som stundom kan
leda tanken till Ivar Arosenius. Fagerkvist
är emellertid främst ett slags grubblare och
sökare som helt försakar den spydiga och
raljanta underton, vilken fanns i rikt mått i
Arosenius’ verk. Kristusgestalten förekommer
i många bilder. Fagerkvist tolkar lidandet med
en mystisk och andaktsfylld intensitet;
stundom står det gåtfulla på lur i hans bilder.
Som målare visar han ofta prov på ett fint
valörsinne och en förnämt behärskad kolorit.
—- Bland »Independenterna» utställde även
Bertil Damm, Mollie Faustman, Rolf
Trolle, Arne Cassel, Ingrid Rydbeck,
Sigurd Möller och några till de senaste
årens verk. Tyvärr medger icke utrymmet ett
närmare ingående på de många värdefulla
ting, som här visades. Särskilt Bertil Damm
synes befinna sig i ett rikt och fruktbart
skede.
På Sveriges Allmänna Konstförenings
höstutställning i Konstakademien exponerades
som vanligt en väldig samling. Ännu har väl
aldrig en grupputställning av denna typ hos
betraktaren ingivit trygghetskänslan att här
fanns en möjlighet till överblick, en chans att
lätt fatta status quo i det svenska konstlivet.
Det skulle emellertid vara intressant att här
släppa löst ett koppel experimentpsykologer,
som hade till uppgift att med alla till buds
stående medel undersöka publikfrekvensen:
framför vilken tavla eller skulptur stannade
de flesta människor ? huru länge stannade de ?
voro de stämningsmänniskor eller
formalanalytiker? vilka voro så sega, att de gingo
igenom och sågo allt? Man vet så litet om
Sveriges allmänna konstintresse. —
Skulle man nämna något särskilt från
Konstföreningens utställning vore det, att man
i det genomgående rätt goda urvalet kunde
finna så många nya eller relativt obekanta
namn. Det bådar gott för återväxten i
konstbeståndet. Knut Hanqvist, Tor Hörlin, Olle
Gill, Fritz Holmer kunna nämnas i denna
yngre krets. Bland de något äldre framstår
särskilt femtioåringen Martin Åberg med sina
suggestiva västkustlandskap, likaså Magnus
Bjursten, vars koloristiskt förnämliga
damporträtt »I ateljén» var särskilt fängslande.
Tidigare under säsongen utställde en grupp
unga »pariserpojkar» i Svensk-Franska
konstgalleriet: Ivàn, Lennart Gram, Curt
Clemens, Ture Fabiansson, Erling
Ärlings-son, Tage Hedqvist m. fl. I våras utställde
de på Institut Tessin i Paris och nu var det
hemlandets tur att få ta del av deras
övervägande impressionistiskt skolade konst. En
viss försynt och innerlig grundton var
gemensam, men i övrigt uppvisade gruppens olika
medlemmar högst individuella ansikten.
Något sprött och själfullt utmärkte Lennart
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
