Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
Gram. Djärvare anslag röjde Curt Clemens
och särskilt göteborgaren Ärlingsson, som
delar de yngre göteborgsmålarnes förkärlek
för heta färgvisioner.
Carl J., Gustav och Marta
Alexanderson, tre syskon, ha utställt gemensamt i
Konstnärshuset. Alla äro sedan flera år kända
och uppskattade, de tillhörde tidigare
konstnärsgruppen »Nio unga» och fasthålla vid
den konstnärliga linje, som utmärkte denna
grupp. Fantasidraget är starkt hos alla tre,
men det tar sig högst olika uttryck: Märta
Alexanderson broderar små utsökta
färgpoem med silke på linne och applikationer
på sammet. Som textilkonstnärinna upptar
hon närmast Ingeborg Wettergrens mantel.
Hos Gustav Alexanderson kan det gåtfulla
och fantastiska förmälas med det högst
vardagliga. Vinterskymning och gruvdunkel
har inspirerat honom till egenartade bilder,
särskilt från Falu gruva. Carl J. Alexanderson
håller sig än mera konsekvent till fabriker
och industrisamhällen. Han skildrar
proletära motiv med äkta medkänsla utan att
dock släppa det dovt fantastiska i
uppfattningen, som han delar med brodern.
På Konstnärshuset har också
Boråskonstnären Gustaf Hellsing visat prov på
sin sympatiskt flärdfria konst. Hans
personliga linje röjdes starkast i några manligt
sträva och av äkta känsla fyllda vårlandskap
från Västergötland, främst »Våraning» och
»Nybygget».
En av höstens märkligaste utställningar
var Inge Schiölers i Svensk-Franska
konstgalleriet. Denne ännu unge målare har
drabbats av en svår sjukdom, men
dessförinnan hann han med att under några
bräddfyllda år skapa en strålande serie målningar
med så betydande färgvärden, att han måste
räknas till våra främsta kolorister. Hans
första stilleben äro redan besjälade av den
fina känslan för färgens och ljusets möjlig-
heter. Tonen är först dämpad, sedan allt
djärvare. Omkring 1930 är han en mogen
konstnär, som spänner sina krafter till det
yttersta och når fullt herravälde över färgen.
Under tre—fyra år hinner han med en rik
produktion av porträtt, landskap, stilleben,
naketstudier. I ett självporträtt, ett blekt
förfinat ansikte, tycker man sig skönja en
viss yttre likhet med en annan stor svensk
kolorist, som tidigt rycktes bort: Sandels.
Men också inre överensstämmelser finnas.
Sandels’ska färgackord spåras i ett par av
hans västkustlandskap och även i ett
pojk-porträtt. Men han går vidare. En häftig
inspiration ligger bakom hans märkliga
aktstudier »Rödhårig modell» och »Modell med
blomma». De föra in en het puls i den moderna
svenska konsten, en stegring i
färgorkestre-ringen, som knappast tidigare förekommit.
Hans landskap genomgå en liknande
intensifieringsprocess.
Hugo Zuhrs utställning i Färg och Form
stämmer en lugnare till sinnes. Harmoniska
färgklanger, ljusa toner med rik variation,
det grekiska landskapets åtminstone i Zuhrs
tolkning raffinerat veka linjer möta blicken.
Någon har kallat hans målningar
landskapsdikter och det stämmer precis. I mjuka
rytmer tolkar han sin kärlek till vida
horisonter och ljusa skyar över terrängen. Sådan
konst tar fatt i de flyende nyanserna, sådant
som de robusta målarna endast fånga i
lyckträffar. — Lyckträffarnas målare är
Ellis Wallin, mannen med den säkra
handen och den lugnt mönstrande blicken.
Det farliga är att han ibland är alltför säker,
alltför rutinerad. Men stundom fångar han
en utsökt effekt i landskapet — på hans sista
utställning i Konstnärshuset har han många
vackra dukar, som förena koloristisk kultur
med den utomordentliga tekniska skicklighet,
som är honom egen.
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
