Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hur såg Livia, Augustus’ gemål, ut? Ett bidrag till tvåtusenårsminnet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
hedersbevisningar åt fruntimmer.» Detta
temperamentsfulla — och förmodligen
genast ångrade — utbrott säger åtskilligt,
då det kommer från en så behärskad och
beräknande natur som Tiberius.
Regeringstömmarna höll han fast och säkert i egna
händer. Och Livia gjorde nog aldrig något
verkligt allvarligt försök att gripa i dem.
Att hon skulle begått brott för att
framkalla denna situation är alltså absolut
osannolikt.
De säkra bilder av Livia den romerska
konsten gett oss i arv stämma ganska väl
överens med den reviderade uppfattning
av hennes karaktär och gärningar, som en
förnuftigt kritisk inställning till den antika
litterära traditionens meddelanden
bibringar, en uppfattning, som mig veterligt
delas av alla anständiga moderna
historieskrivare — utom Niebuhr. Det finns
absolut ingen bild med drag, som skulle föra
tanken till själsfrändskap med en Medea
eller en lady Macbeth. Den mest juvenila
bilden visar ett intelligent, vaket,
tillgängligt, nästan fryntligt ansikte, spänt
och nyfiket på livet och dess rika möjlig-
heter, en god illustration till Tacitus’ eget
medgivande att Livia var »vinnande».
Bilderna från medelåldern visa en korrekt,
väl balanserad världsdam, en aning stolt,
fullkomligt säker på sin höga ställning och
sin osvikliga förmåga att fylla densamma,
»den förnämsta av alla romarinnor genom
börd, skönhet och oförvitlighet» (Vellejus),
»den mest nitiska väktarinna över sitt goda
rykte» (Seneca). Kanske låta de också
ana den berömda husmodern, som vakade
över »hemmets helgd» (Tacitus), lät väva
alla gemålens kläder hemma och, själv
oförvitlig, nedlåtande översåg med dennes
erotiska snedsprång eller »barnsligheter»
som lion kallade dem (Dion).
Ålderdomsbilden visar också en korrekt grande dame,
som ingenting vill låta märka varken av
ålderns förfall eller av livets missräkningar
men bakom vars eleganta ansiktsmask
man anar en besviken, desillusionerad
kvinna. Ord och bild stå inte i strid med
varandra. De kunna, utan att man gör
större våld på någondera, bringas i harmoni
med varandra.
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
