Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hur såg Livia, Augustus’ gemål, ut? Ett bidrag till tvåtusenårsminnet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur såg Livia, Augustus’ gemål,
Liv i a.
Ny Carlsbergs Glyptotek, Köpenhamn. (Nr 614.)
tronen åt sin egen son Tiberius», vill jag
minnas att det hette i gamla läroböcker.
»Cui bonum?» (Vem hade nytta av
gärningen?), brukade romarna fråga, då det
gällde att utleta brottslingen i
kriminalmål. Vad skulle Livia ha vunnit med ett
sådant dåd? Det är den avgörande punkten
i undersökningen. »Att fortfarande få
härska genom sonen», brukar det visst
heta, om jag minns rätt. Vad tror man
egentligen om Livia? Man häpnar
onekligen. Menar man verkligen att Livia,
denna knivskarpt intelligenta kvinna, som
måste förutsättas ha ägt en oerhörd
människokännedom, inte redan på ett tidigt
stadium skulle ha insett, att detta var
utsiktslöst, ifall ödet förde denne son på
tronen, vilken liknar henne som ett bär i
ansiktet och förmodligen liknade henne
lika mycket till karaktären, var lika
viljestark och lika självrådig som hon. Om
41—Ord och Bild, 47:e årg.
Livia älskade makten — och det gjorde
hon förvisso — så borde Tiberius ha varit
den siste, som hon skulle önskat se som
regent. Historien visar ju också klart, att,
sedan en rad tragiska och hemlighetsfulla
händelser gjort Tiberius till självhärskare,
mellan mor och son snart nog utvecklade
sig ungefär samma förhållande som mellan
vår Gustav den tredje och dennes begåvade
och viljestarka moder. Tiberius’ förhållande
till sin mor var alltid korrekt, men kyligt.
Han var en alltför klok — och kall — natur
för att någonsin låta det komma till skism
eller skandal. Detsamma kan med
säkerhet förutsättas även om modern. Men en
enda gång, i en emotionell sekund, röjde
han nog vad han innerst kände och tänkte.
Det var i senaten när han vid ett tillfälle,
då senatorerna tävlade i att hitta på devota
ärebevisningar åt kejsarmodern, tillkastade
dem ett vresigt: »Det skall vara måtta med
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
